QuranReader

It is derived from the word kuwwirat in the first verse. Kuwwirat is passive voice from takwir in the past tense, and means 'that which is folded up', thereby implying that it is a Surah in which the 'folding up' has been mentioned.

<h2>Name</h2><p>It is derived from the word <em>kuwwirat</em> in the <a href="/81/1" rel="noopener noreferrer" target="_blank">first verse</a>. <em>Kuwwirat</em> is passive voice from <em>takwir</em> in the past tense, and means "that which is folded up", thereby implying that it is a Surah in which the "folding up" has been mentioned:</p><h2>Period of Revelation</h2><p>The subject matter and the style clearly show that it is one of the earliest Surahs to be revealed at Makkah.</p><h2>Theme and Subject Matter</h2><p>It has two themes: the Hereafter and the institution of Prophethood.</p><p>In the <a href="/81/1-6" rel="noopener noreferrer" target="_blank">first six verses</a>, the first stage of the Resurrection has been mentioned when the sun will lose its light, the stars will scatter, the mountains will be uprooted and will disperse, the people will become heedless of their dearest possessions, the beasts of the jungle will be stupefied and will gather together, and the seas will boil up. Then in the next seven verses, the second stage has been described when the souls will be reunited with the bodies, the records will be laid open, the people will be called to account for their crimes, the heavens will be unveiled, and Hell and Heaven will be brought into full view. After depicting the Hereafter thus, man has been left to ponder his own self and deeds, saying: "Then each man shall himself know what he has brought with him."</p><p>After this, the theme of Prophethood has been taken up. In this the people of Makkah have been addressed, as if to say "Whatever Muhammad (upon whom be Allah's peace and blessings) is presenting before you, is not the bragging of a madman, nor an evil suggestion inspired by Satan, but the word of a noble, exalted and trustworthy messenger sent by God, whom Muhammad (upon whom be Allah's peace and blessings) has seen with his own eyes in the bright horizon of the clear sky in broad daylight. Whither then are you going having turned away from this teaching?"</p>

 إِذَا ٱلشَّمْسُ كُوِّرَتْ

وَإِذَا ٱلنُّجُومُ ٱنكَدَرَتْ

وَإِذَا ٱلْجِبَالُ سُيِّرَتْ

وَإِذَا ٱلْعِشَارُ عُطِّلَتْ

وَإِذَا ٱلْوُحُوشُ حُشِرَتْ

وَإِذَا ٱلْبِحَارُ سُجِّرَتْ

وَإِذَا ٱلنُّفُوسُ زُوِّجَتْ

وَإِذَا ٱلْمَوْءُۥدَةُ سُئِلَتْ

بِأَىِّ ذَنۢبٍ قُتِلَتْ

وَإِذَا ٱلصُّحُفُ نُشِرَتْ

وَإِذَا ٱلسَّمَآءُ كُشِطَتْ

وَإِذَا ٱلْجَحِيمُ سُعِّرَتْ

وَإِذَا ٱلْجَنَّةُ أُزْلِفَتْ

عَلِمَتْ نَفْسٌ مَّآ أَحْضَرَتْ

فَلَآ أُقْسِمُ بِٱلْخُنَّسِ

ٱلْجَوَارِ ٱلْكُنَّسِ

وَٱلَّيْلِ إِذَا عَسْعَسَ

وَٱلصُّبْحِ إِذَا تَنَفَّسَ

إِنَّهُۥ لَقَوْلُ رَسُولٍ كَرِيمٍ

ذي قوة عند ذي العرش مكين

ذِى قُوَّةٍ عِندَ ذِى ٱلْعَرْشِ مَكِينٍ

مُّطَاعٍ ثَمَّ أَمِينٍ

وَمَا صَاحِبُكُم بِمَجْنُونٍ

ولقد راه بالافق المبين

وَلَقَدْ رَءَاهُ بِٱلْأُفُقِ ٱلْمُبِينِ

وَمَا هُوَ عَلَى ٱلْغَيْبِ بِضَنِينٍ

وَمَا هُوَ بِقَوْلِ شَيْطَـٰنٍ رَّجِيمٍ

إِنْ هُوَ إِلَّا ذِكْرٌ لِّلْعَـٰلَمِينَ

لِمَن شَآءَ مِنكُمْ أَن يَسْتَقِيمَ

وما تشاءون الا ان يشاء الله رب العالمين

وَمَا تَشَآءُونَ إِلَّآ أَن يَشَآءَ ٱللَّهُ رَبُّ ٱلْعَـٰلَمِينَ

إِذَا الشَّمْسُ كُوِّرَتْ

وَإِذَا النُّجُومُ انكَدَرَتْ

وَإِذَا الْجِبَالُ سُيِّرَتْ

وَإِذَا الْعِشَارُ عُطِّلَتْ

och de dräktiga kamelstona lämnas utan tillsyn,

وَإِذَا الْوُحُوشُ حُشِرَتْ 

och de vilda djuren tyr sig till varandra,

وَإِذَا الْبِحَارُ سُجِّرَتْ

وَإِذَا النُّفُوسُ زُوِّجَتْ

och själarna förs samman [de goda med de goda, de onda med de onda],

وَإِذَا الْمَوْؤُودَةُ سُئِلَتْ

och den nyfödda, som begravdes levande, tillfrågas

بِأَيِّ ذَنبٍ قُتِلَتْ

وَإِذَا الصُّحُفُ نُشِرَتْ 

وَإِذَا السَّمَاء كُشِطَتْ

وَإِذَا الْجَحِيمُ سُعِّرَتْ

وَإِذَا الْجَنَّةُ أُزْلِفَتْ

عَلِمَتْ نَفْسٌ مَّا أَحْضَرَتْ

[då] skall varje själ få veta vad den har fört med sig [till Domen].

فَلَا أُقْسِمُ بِالْخُنَّسِ

الْجَوَارِ الْكُنَّسِ

som, när de följer sina banor, döljer sig [under horisonten],

وَاللَّيْلِ إِذَا عَسْعَسَ

och natten, när dess mörker sänker sig,

وَالصُّبْحِ إِذَا تَنَفَّسَ

och morgonen, när den drar sitt [första] andetag. -

إِنَّهُ لَقَوْلُ رَسُولٍ كَرِيمٍ

Denna [Skrift] är förvisso [Guds] ord, framsagda av en ädel budbärare,

ذِي قُوَّةٍ عِندَ ذِي الْعَرْشِ مَكِينٍ

en som äger stor makt och vars plats är nära Herren till allmaktens tron,

وَلَقَدْ رَآهُ بِالْأُفُقِ الْمُبِينِ 

han såg helt visst [budbäraren] vid den klara horisonten -

وَمَا هُوَ عَلَى الْغَيْبِ بِضَنِينٍ

och han undanhåller ingenting av [vad han fått veta av] det som är dolt för människor.

وَمَا هُوَ بِقَوْلِ شَيْطَانٍ رَجِيمٍ

Och i [Skriften] finns ingalunda ord av en utstött demon.

Vilken väg skall ni [nu] slå in på [i försöken att beljuga och misstänkliggöra den]

إِنْ هُوَ إِلَّا ذِكْرٌ لِّلْعَالَمِينَ

Denna [Skrift] är ingenting mindre än en påminnelse till alla människor -

لِمَن شَاء مِنكُمْ أَن يَسْتَقِيمَ

till dem av er som vill följa en rak väg.

وَمَا تَشَاؤُونَ إِلَّا أَن يَشَاء اللَّهُ رَبُّ الْعَالَمِينَ

Men ni kan bara vilja [det] i den mån Gud, världarnas Herre, vill [att ni följer denna väg].

ÅTTIOFÖRSTA SURAN
AT-TAKWIR (NÄR SOLEN LINDAS IN)
Mekka-perioden
DEN vedertagna beteckningen på denna mycket tidiga sura – den är
sannolikt den sjunde i ordningen – har tagits från verbet kawwara (i passivformen
kuwwirat), som förekommer i första versen, och inleder en
symbolisk beskrivning av den Yttersta stunden och således av uppståndelsens
ögonblick. — Verbet kawwara används vanligen för att beskriva
hur man lindar [el. virar] en turban om sitt huvud (ö.a.).

At-Takwir

Se 20:105–107 och den därtill fogade noten 89 samt not 63 till 14:48.

Dvs. i skräck inför yttringarna av den Yttersta stunden eller – enligt kommentatorer ur mutazilah-skolan – i väntan på att gottgöras av Gud för människans
grymhet mot dem (Razi). Det har också sagts att djur som varit föremål för människors omsorg skall leva i nästa liv tillsammans med dem som älskade dem (Zamakhshari). Denna tolkning bygger troligen på 6:38 – ”det finns inte ett enda av
markens djur, inte en fågel som bärs av sina vingar, som inte bildar samhällen liksom ni själva” (el. ”som inte är [Guds] skapelser …”) och strax därpå: ”till sist
skall de samlas åter till sin Herre”.

Dvs. ingen skall kunna befria sig från ansvaret för sina handlingar.

Den barbariska seden att levande begrava nyfödda flickor torde ha varit tämligen utbredd i det förislamiska Arabien, om än kanske inte i den omfattning som
man ofta velat tro. Det fanns två motiv för denna sed: dels oron att en talrikare
kvinnlig avkomma skulle leda till ökade ekonomiska bördor, dels fruktan att
uppleva förödmjukelsen att döttrar, som hade rövats bort av en fientlig stam i en
räd (vilket var en inte ovanlig företeelse), i det följande föredrog sina fångvaktare
framför sina egna släktingar. En av de främsta motståndarna till detta bruk före
Islam var Zayd ibn Amr ibn Nufayl, kusin till Umar ibn al-Khattab, som på sätt
och vis kan sägas ha varit en förelöpare i moraliskt avseende till Profeten Muhammad (jfr Bukhari, Fadail Ashab an-Nabi, med åberopande av Abd Allah ibn
Umar); han dog kort tid innan Muhammad mottog sin kallelse (Fath al-Bari
VII, 112). En annan man, Saasaah ibn Nadjiyah at-Tamimi – farfar till skalden
Farazdaq – vann likaså ryktbarhet som räddare av dödsdömda nyfödda flickor;
han antog senare Islam. Ibn Khallikan (II, 197) nämner att Saasaah räddade ett
trettiotal flickor genom att betala lösen till deras föräldrar.

Genom att ”kalla till vittne” vissa naturfenomen, välbekanta för människan
därför att de är ständigt återkommande företeelser, dras uppmärksamheten till
det faktum att det som kallas ”naturlagar” inte är annat än de synbara elementen
av Guds plan för skapelsen – en plan där Hans i denna och de följande verserna
åsyftade uppenbarelser spelar en avgörande roll; den gudomliga Skriften som
Muhammad fick ta emot kan sålunda i grund och botten sägas vara ett lika ”naturligt” fenomen som vilket som helst annat, konkret eller abstrakt, i den värld
som Gud har skapat

Det bör framhållas att ordet arsh – som här uppträder för första gången i
uppenbarelsernas tidsföljd – undantagslöst är symbolen för Guds absoluta herravälde och allmakt (jfr not 42 till 7:54). – Trots att det i föregående vers talas om
en ”ädel budbärare” (rasul karim) är exegeterna ense om att det är ängeln Gabriel
som avses med dessa ord; det framgår också av vers 20 (ö.a.).

Se sura 68, not 3. Orden ”Er landsman” tjänar till att understryka Muhammads rent mänskliga natur och att sålunda motverka möjliga tendenser hos hans
anhängare att förguda honom. Se även not 148 till 7:184. — (Jfr också 53:2–6,
ö.a.)

Ordagr.: ”honom” (ö.a.). – Detta syftar uppenbarligen på Profetens vision av
ängeln Gabriel, som markerade slutet på det långa avbrottet i uppenbarelserna
(fatrat al-wahy). Se inledningen till sura 74 (samt 53:5ff. och därtill fogade noter).

Underförstått ”och därför tillkännager han för er denna uppenbarelse”.

Dessa ord går tillbaka på beskyllningar från de hedniska mekkanernas sida
(ö.a.). – Angående översättningen av ordet shaytan se not 16 till 15:17.

Dvs. ”ni kan vilja detta bara därför att Gud har velat visa er rätt väg genom
den instinkt som Han har inplanterat i er, och de uppenbarelser Han har skänkt
Sina profeter” – vilket är detsamma som att säga att den rätta vägen är öppen för
var och en som är villig att begagna sig av Guds universella vägledning. (Jfr en
liknande formulering i 76:29–30.)

إِذَاidhāٱلشَّمۡسُl-shamsuكُوِّرَتۡkuwwirat١

idhā
l-shamsu
kuwwirat
١