AL-MUQATTAAT

Omkring en fjärdedel av Koranens suror föregås av gåtfulla bokstavssymboler, kallade al-muqattaat "de lösryckta [bokstäverna]" eller, eftersom de utgör en sorts inledning till respektive sura, fawatih "de som inleder". Exakt hälften eller 14 av det arabiska alfabetets 28 konsonanter står på detta sätt, antingen ensamma eller i varierande kombinationer av två, tre, fyra eller fem. Bokstäverna uttalas alltid var för sig och med sina namn, dvs. inte enbart med det ljud de representerar– t.ex. alif lam mim eller ha mim etc.

Dessa bokstavssymboler har från första stund vållat kommentatorerna huvudbry. Inga uppgifter föreligger om att Profeten någonsin berört dem i något av sina upptecknade uttalanden eller att någon av hans följeslagare bett honom om en förklaring. Ändå är det ställt utom tvivel att de alla – uppenbarligen efter Profetens exempel – betraktade muqattaat som integrerade delar av de suror som de inleder, och att de också läste dem på detta sätt. Detta visar det ohållbara i den av vissa västerländska orientalister framförda tanken att bokstäverna endast skulle vara initialerna för de skrivare som tecknade ned de olika uppenbarelserna på Profetens diktamen, eller för de följeslagare som införde dem i texten då det slutliga arbetet med kodifieringen av Koranen ägde rum under de tre första kaliferna.

Några har varit övertygade om att dessa bokstäver är förkortningar av vissa ord, ja, hela fraser, som syftar på Gud och Hans egenskaper, och har bemödat sig att "rekonstruera" dem med stor sinnrikhet; men eftersom de möjliga kombinationerna här är praktiskt taget obegränsade, blir alla sådana tolkningar helt godtyckliga och tjänar inget nyttigt ändamål. Andra har velat se ett samband mellan muqattaat och de arabiska bokstävernas numeriska värden och har på denna väg trott sig ur dem kunna härleda allehanda hemlighetsfulla antydningar och profetior.

En annan tolkning, som kan synas ha större fog för sig, har lagts fram av några av Islams genom tiderna mest framstående lärde; den utgår från två fakta: För det första består alla ord i det arabiska språket utan undantag av antingen en bokstav – dvs. här detsamma som konsonant – eller också av en kombination av två, tre, fyra eller fem konsonanter, men aldrig mer än fem, och som förut nämnts är detta även förhållandet med mqattaat.

För det andra inleds alla suror som är försedda med dessa bokstavssymboler med en direkt eller indirekt hänvisning till Guds uppenbarelser, dvs. antingen uppenbarelsefenomenet generellt eller dess specifika manifestation, Koranen. (Vid en flyktig läsning kan tre suror – 29, 30 och 68 – tyckas utgöra undantag från denna regel, men detta är en villa.)

Detta, tillsammans med det förut nämnda faktum att muqattaat s.a.s. speglar alla det arabiska språkets ordbildningsmönster, har lett lärda män och tänkare som Al-Mubarrad, Ibn Hazm, Zamakhshari, Razi, Baydawi, Ibn Taymiyyah och Ibn Kathir till slutsatsen att muqattaat har till syfte att belysa den koraniska uppenbarelsens karaktär av unikt och oförlikneligt fenomen, som trots att den har sitt upphov i en värld dit den mänskliga förnimmelseförmågan inte når, kan förmedlas och har förmedlats till människan med hjälp av samma ljud (återgivna med bokstäver) varav vanligt mänskligt tal består.

Men inte heller denna intressanta tolkning är helt tillfredsställande, såtillvida som det finns många suror som inte föregås av bokstavssymboler men ändå inleds med ord som anspelar på Guds uppenbarelser. För det andra – och den invändningen väger tyngre – är inte heller denna förklaring baserad på annat än gissningar. Man måste sålunda i sista hand låta sig nöja med konstaterandet att problemets lösning alltjämt ligger utom räckhåll för människan. Detta torde också ha varit de fyra "rättledda" kalifernas mening, formulerad i Abu Bakrs ord: "I varje Skrift (kitab) finns [ett element av] mystik – och Koranens mystik är [antydd] i inledningen till [vissa] suror."