QuranReader

'Al-Jinn' is the name of this Surah as well as the title of its subject matter, for in it the event of the Jinn's hearing the Qur'an and returning to their people to preach Islam to them, has been related in detail.

<h2>Name</h2>
<p>"<em>Al-Jinn</em> " is the name of this Surah as well as the title of its subject matter, for in it the event of the Jinn's hearing the Qur'an and returning to their people to preach Islam to them, has been related in detail.</p>
<h2>Period of Revelation</h2>
<p>According to a tradition related in Bukhari and Muslim, on the authority of Hadrat Abdullah bin Abbas, once the Holy Prophet (upon whom be peace) was going to Visit the Fair of Ukaz with some of his Companions, On the way be led the Fajr Prayer at Nakhlah. At that time a company of the jinn happened to pass that way. When they heard the Quran being recited, they tarried and listened to it attentively. This very event has been described in this Surah.</p>
<p>Most of the commentators, on the basis of this tradition, believe that this relates to the Holy Prophet's well known journey to Taif, which had taken place three years before the Hijrah in the 10th year of the Prophethood. But this is not correct for several reasons. The jinn's hearing the Qur'an during the journey to Taif has been related in <a href=/46/29-32>Al-Ahqaf 29-32</a>. A cursory reading of those verses shows that the jinn who had believed after hearing the Qur'an on that occasion were already believers in the Prophet Moses and the previous scriptures. On the contrary, <a href=/72/2-7>vv. 2-7</a> of this surah clearly show that the jinn who heard the Qur'an on this occasion were polytheists and deniers of the Hereafter and Prophethood. Then, it is confirmed historically that in his journey to Taif none accompanied the Holy Prophet except Hadrat Zaid bin Harithah. On the contrary, concerning this journey Ibn Abbas says that the Holy Prophet (upon whom be peace) was accompanied by some of his Companions.
Furthermore, the traditions also agree that in that journey the jinn heard the Qur'an when the Holy Prophet had stopped at Nakhlah on his return journey from Taif to Makkah, and in this journey, according to the traditions of Ibn Abbas, the event of the jinn's hearing the Qur'an occurred when the Holy Prophet was going to Ukaz from Makkah. Therefore, in view of these reasons what seems to be correct is that in Surah Al-Ahqaf and Surah Al Jinn, one and the same event has not been narrated, but these were two separate events, which took place during two separate journeys.</p>
<p>As far as Surah Al-Ahqaf is concerned, it is agreed that the event mentioned in it occurred on the return journey from Taif in the 10th year of Prophethood. As for the question, when this second event took place, its answer is not given by the tradition of Ibn Abbas, nor any other historical tradition shows as to when the Holy Prophet had gone to the Fair of Ukaz along with some of his Companions. However, a little consideration of <a href=/72/8-10>vv. 8-10</a> of this surah shows that this could only be an event of the earliest stage of Prophethood. In these verses it has been stated that before the appointment of the Holy Prophet (upon whom be peace) to Divine Mission the jinn used to have one or another opportunity to eavesdrop in the heavens in order to hear news of the unseen, but after it they suddenly found that angels had been set as guards and meteorites were being shot on every side so that they could find no place of safety from where they could hear the secret news. Thereupon they had set
about searching for the unusual thing that had occurred on the earth, or was going to occur, because of which the security measures had been tightened up. Probably since then many companies of the jinn must have been moving about in search of the unusual occurrence and one of them after having heard the Qur'an from the Holy Prophet (upon whom be peace) must have formed the opinion that that was the very thing for the sake of which all the gates of the heavens had been shut against the jinn.</p>
<h2>Reality of Jinn</h2>
<p>Before one starts the study of this Surah one must clearly know what is the reality of the jinn so as to avoid any possible mental confusion. Many people of the modern times are involved in the misunderstanding that the jinn are not real, but only a figment of the ancient superstition and myths. They have not formed this opinion on the basis that they have known all the realities and truths about the universe and have thus discovered that the jinn do not exist. They cannot claim to possess any such knowledge either. But they have assumed without reason and proof that nothing exists in the universe except what they can see, whereas the sphere of human perceptions as against the vastness of this great universe is not even comparable to a drop of water as against the ocean. Here, the person who thinks that what he does not perceive, does not exist, and what exists must necessarily be perceived, in fact, provides a proof of the narrowness of his own mind. With this mode of thought,
not to speak of the jinn, man cannot even accept and acknowledge any reality, which he cannot directly experience and observe, and he cannot even admit the existence of God, to say nothing of admitting any other unseen reality.</p>
<p>Those of the Muslims who have been influenced by modernism, but cannot deny the Qur'an either, have given strange interpretations of the clear statements of the Qur'an about the jinn, Iblis and Satan. They say that this does not refer to any hidden creation, which may have its own independent existence, but it sometimes implies man's own animal forces, which have been called Satan, and sometimes it implies savage and wild mountain tribes, and sometimes the people who used to listen to the Qur'an secretly. But the statements of the Qur'an in this regard are so clear and explicit that these interpretations bear no relevance to them whatever.</p>
<p>The Qur'an frequently mentions the jinn and the men in a manner as to indicate that they are two separate creations. For this, see <a href=/7/38>Al Araf: 38</a>, <a href=/11/119>Hud: 119</a>, Ha Mim As-Sajdah: <a href=/41/25>25</a>,<a href=/41/29>29</a>, <a href=/46/18>Ahqaf: 18</a>, <a href=/51/56>Adh Dhariyat: 56</a>, and the entire surah Ar-Rahman, which bears such clear evidence as to leave no room to regard the jinn as a human species.</p>
<p>In <a href=/7/12>Surah Al-Araf: 12</a>, <a href=/15/26-27>Al Hijr: 26-27</a> and <a href=/55/14-19>Ar-Rahman: 14-19</a>, it has been expressly stated that man was created out of clay and jinn out of fire.</p>
<p>In <a href=/15/27>Surah Al Hijr: 27</a>, it has been said that the jinn had been created before man. The same thing is testified by the story of Adam and Iblis, which has been told at seven different places in the Qur'an, and at every place it confirms that Iblis was already there at the creation of man. Moreover, in <a href=/18/50>surah Al- Kahf: 50</a>, it has been stated that Iblis belonged to the jinn.</p>
<p>In <a href=/7/27>Surah Al-Araf: 27</a>,, it has been stated in clear words that the jinn see the human beings but the human beings do not see them.</p>
<p>In <a href=/15/16-18>Surah Al Hijr: 16-18</a>, <a href=/37/6-10>Surah As-Saaffat: 6-10</a> and <a href=/67/5>Surah Al-Mulk: 5</a>, it has been said that although the jinn can ascend to the heavens, they cannot exceed a certain limit; if they try to ascend beyond that limit and try to hear what goes on in the heavens, they are not allowed to do so, and if they try to eavesdrop they are driven away by meteorites. By this the belief of the polytheistic Arabs that the jinn possess the knowledge of the unseen, or have access to Divine secrets, has been refuted. The same error has a]so been refuted in <a href=/34/14>Saba: 14</a>.</p>
<p><a href=/2/30-34>Al-Baqarah: 30-34</a> and <a href=/18/50>Al- Kahf: 50</a> show that Allah has entrusted man with the vicegerency of the earth and the men are superior to the jinn. Although the jinn also have been given certain extraordinary powers and abilities an example of which is found in <a href=/27/39>An-Naml: 39</a>, yet the animals likewise have been given some powers greater than man, but these are no argument that the animals are superior to man.</p>
<p>The Qur'an also explains that the jinn, like men, are a creation possessed of power and authority, and they, just like them, can choose between obedience and disobedience, faith and disbelief. This is confirmed by the story of Satan and the event of the jinn affirming the faith as found in Surahs Al-Ahqaf and Al-Jinn.</p>
<p>At scores of places in the Qur'an, it has also been stated that Iblis at the very creation of Adam had resolved to misguide mankind, and since then the Satanic jinn have been persistently trying to mislead man, but they do not have the power to overwhelm him and make him do something forcibly. However, they inspire him with evil suggestions, beguile him and make evil seem good to him. For this, see <a href=/4/117-120>An-Nisa: 117-120</a>, <a href=/7/11-17>Al-Araf: 11-17</a>, <a href=/14/22>Ibrahim: 22</a>, <a href=/15/30-42>Al-Hijr: 30-42</a>, <a href=/16/98-100>An-Nahl: 98-100</a>, <a href=/17/61-65>Bani Israil 61-65</a>.</p>
<p>The Qur'an also tells us that in the pre Islamic ignorance the polytheistic Arabs regarded the jinn as associates of God, worshiped them and thought they were descended from God. For this, see <a href=/6/100>Al-An'am: 100</a>, <a href=/34/40-41>Saba: 40-41</a>, <a href=/37/158>As Saffat: 158</a>.</p>
<p>From these details, it becomes abundantly clear that the jinn have their own objective existence and are a concealed creation of an entirely different species from man. Because of their mysterious qualities, ignorant people have formed exaggerated notions and concepts about them and their powers, and have even worshiped them, but the Qur'an has explained the whole truth about them, which shows what they are and what they are not.</p>
<h2>Theme and Topics</h2>
<p>In this Surah in <a href=/72/1-15>vv. 1-15</a>, it has been told what was the impact of the Qur'an on the company of the jinn when they heard it and what they said to their fellow jinn when they returned to them. Allah, in this connection, has not cited their whole conversation but only those particular things which were worthy of mention. That is why the style is not that of a continuous speech but sentences have been cited so as to indicate that they said this and this. If one studies these sentences spoken by the jinn carefully, one can easily understand the real object of the narration of this event of their affirming the faith and or mentioning this conversation of theirs with their people in the Qur'an. The explanations that we have given of their statements in our Notes will be of further help in understanding this object.</p>
<p>After this, in <a href=/72/16-18>vv. 16-18</a>, the people have been admonished to the effect:"If you refrain from polytheism and follow the way of righteousness firmly, you will be blessed; otherwise if you turn away from the admonition sent down by Allah, you will meet with a severe punishment." Then, in <a href=/72/19-23>vv. 19-23</a>, the disbelievers of Makkah have been reproached, as if to say: When the Messenger of Allah calls you towards Allah, you surround and mob him from every side, whereas the only duty of the Messenger is to convey the messages of Allah. He does not claim to have any power to bring any gain or cause any harm to the people." Then, in <a href=/72/24-25>vv. 24-25</a> the disbelievers have been warned to the effect: "Today you are trying to overpower and suppress the Messenger seeing that he is helpless and friendless, but a time will come when you will know who in actual fact is helpless and friendless. Whether that time is yet far off, or near at hand, the Messenger has no knowledge thereof, but it will come to pass
in any case." In conclusion, the people have been told: The Knower of the unseen is Allah alone. The Messenger receives only that knowledge which Allah is pleased to give him. This knowledge pertains to matters connected with the performance of the duties of Prophethood and it is delivered to him in such security which does not admit of any external interference whatever.</p>


قل اوحي الي انه استمع نفر من الجن فقالوا انا سمعنا قرانا عجبا

 قُلْ أُوحِىَ إِلَىَّ أَنَّهُ ٱسْتَمَعَ نَفَرٌ مِّنَ ٱلْجِنِّ فَقَالُوٓا۟ إِنَّا سَمِعْنَا قُرْءَانًا عَجَبًا

يهدي الى الرشد فامنا به ولن نشرك بربنا احدا

يَهْدِىٓ إِلَى ٱلرُّشْدِ فَـَٔامَنَّا بِهِۦ ۖ وَلَن نُّشْرِكَ بِرَبِّنَآ أَحَدًا

وانه تعالى جد ربنا ما اتخذ صاحبة ولا ولدا

وَأَنَّهُۥ تَعَـٰلَىٰ جَدُّ رَبِّنَا مَا ٱتَّخَذَ صَـٰحِبَةً وَلَا وَلَدًا

وانه كان يقول سفيهنا على الله شططا

وَأَنَّهُۥ كَانَ يَقُولُ سَفِيهُنَا عَلَى ٱللَّهِ شَطَطًا

وانا ظننا ان لن تقول الانس والجن على الله كذبا

وَأَنَّا ظَنَنَّآ أَن لَّن تَقُولَ ٱلْإِنسُ وَٱلْجِنُّ عَلَى ٱللَّهِ كَذِبًا

وانه كان رجال من الانس يعوذون برجال من الجن فزادوهم رهقا

وَأَنَّهُۥ كَانَ رِجَالٌ مِّنَ ٱلْإِنسِ يَعُوذُونَ بِرِجَالٍ مِّنَ ٱلْجِنِّ فَزَادُوهُمْ رَهَقًا

وانهم ظنوا كما ظننتم ان لن يبعث الله احدا

وَأَنَّهُمْ ظَنُّوا۟ كَمَا ظَنَنتُمْ أَن لَّن يَبْعَثَ ٱللَّهُ أَحَدًا

وانا لمسنا السماء فوجدناها ملئت حرسا شديدا وشهبا

وَأَنَّا لَمَسْنَا ٱلسَّمَآءَ فَوَجَدْنَـٰهَا مُلِئَتْ حَرَسًا شَدِيدًا وَشُهُبًا

وانا كنا نقعد منها مقاعد للسمع فمن يستمع الان يجد له شهابا رصدا

وَأَنَّا كُنَّا نَقْعُدُ مِنْهَا مَقَـٰعِدَ لِلسَّمْعِ ۖ فَمَن يَسْتَمِعِ ٱلْـَٔانَ يَجِدْ لَهُۥ شِهَابًا رَّصَدًا

وانا لا ندري اشر اريد بمن في الارض ام اراد بهم ربهم رشدا

وَأَنَّا لَا نَدْرِىٓ أَشَرٌّ أُرِيدَ بِمَن فِى ٱلْأَرْضِ أَمْ أَرَادَ بِهِمْ رَبُّهُمْ رَشَدًا

وانا منا الصالحون ومنا دون ذلك كنا طرائق قددا

وَأَنَّا مِنَّا ٱلصَّـٰلِحُونَ وَمِنَّا دُونَ ذَٰلِكَ ۖ كُنَّا طَرَآئِقَ قِدَدًا

وانا ظننا ان لن نعجز الله في الارض ولن نعجزه هربا

وَأَنَّا ظَنَنَّآ أَن لَّن نُّعْجِزَ ٱللَّهَ فِى ٱلْأَرْضِ وَلَن نُّعْجِزَهُۥ هَرَبًا

وانا لما سمعنا الهدى امنا به فمن يؤمن بربه فلا يخاف بخسا ولا رهقا

وَأَنَّا لَمَّا سَمِعْنَا ٱلْهُدَىٰٓ ءَامَنَّا بِهِۦ ۖ فَمَن يُؤْمِنۢ بِرَبِّهِۦ فَلَا يَخَافُ بَخْسًا وَلَا رَهَقًا

وانا منا المسلمون ومنا القاسطون فمن اسلم فاولئك تحروا رشدا

وَأَنَّا مِنَّا ٱلْمُسْلِمُونَ وَمِنَّا ٱلْقَـٰسِطُونَ ۖ فَمَنْ أَسْلَمَ فَأُو۟لَـٰٓئِكَ تَحَرَّوْا۟ رَشَدًا

واما القاسطون فكانوا لجهنم حطبا

وَأَمَّا ٱلْقَـٰسِطُونَ فَكَانُوا۟ لِجَهَنَّمَ حَطَبًا

وان لو استقاموا على الطريقة لاسقيناهم ماء غدقا

وَأَلَّوِ ٱسْتَقَـٰمُوا۟ عَلَى ٱلطَّرِيقَةِ لَأَسْقَيْنَـٰهُم مَّآءً غَدَقًا

لنفتنهم فيه ومن يعرض عن ذكر ربه يسلكه عذابا صعدا

لِّنَفْتِنَهُمْ فِيهِ ۚ وَمَن يُعْرِضْ عَن ذِكْرِ رَبِّهِۦ يَسْلُكْهُ عَذَابًا صَعَدًا

وان المساجد لله فلا تدعوا مع الله احدا

وَأَنَّ ٱلْمَسَـٰجِدَ لِلَّهِ فَلَا تَدْعُوا۟ مَعَ ٱللَّهِ أَحَدًا

وانه لما قام عبد الله يدعوه كادوا يكونون عليه لبدا

وَأَنَّهُۥ لَمَّا قَامَ عَبْدُ ٱللَّهِ يَدْعُوهُ كَادُوا۟ يَكُونُونَ عَلَيْهِ لِبَدًا

قل انما ادعو ربي ولا اشرك به احدا

قُلْ إِنَّمَآ أَدْعُوا۟ رَبِّى وَلَآ أُشْرِكُ بِهِۦٓ أَحَدًا

قل اني لا املك لكم ضرا ولا رشدا

قُلْ إِنِّى لَآ أَمْلِكُ لَكُمْ ضَرًّا وَلَا رَشَدًا

قل اني لن يجيرني من الله احد ولن اجد من دونه ملتحدا

قُلْ إِنِّى لَن يُجِيرَنِى مِنَ ٱللَّهِ أَحَدٌ وَلَنْ أَجِدَ مِن دُونِهِۦ مُلْتَحَدًا

الا بلاغا من الله ورسالاته ومن يعص الله ورسوله فان له نار جهنم خالدين فيها ابدا

إِلَّا بَلَـٰغًا مِّنَ ٱللَّهِ وَرِسَـٰلَـٰتِهِۦ ۚ وَمَن يَعْصِ ٱللَّهَ وَرَسُولَهُۥ فَإِنَّ لَهُۥ نَارَ جَهَنَّمَ خَـٰلِدِينَ فِيهَآ أَبَدًا

حتى اذا راوا ما يوعدون فسيعلمون من اضعف ناصرا واقل عددا

حَتَّىٰٓ إِذَا رَأَوْا۟ مَا يُوعَدُونَ فَسَيَعْلَمُونَ مَنْ أَضْعَفُ نَاصِرًا وَأَقَلُّ عَدَدًا

قل ان ادري اقريب ما توعدون ام يجعل له ربي امدا

قُلْ إِنْ أَدْرِىٓ أَقَرِيبٌ مَّا تُوعَدُونَ أَمْ يَجْعَلُ لَهُۥ رَبِّىٓ أَمَدًا

عالم الغيب فلا يظهر على غيبه احدا

عَـٰلِمُ ٱلْغَيْبِ فَلَا يُظْهِرُ عَلَىٰ غَيْبِهِۦٓ أَحَدًا

الا من ارتضى من رسول فانه يسلك من بين يديه ومن خلفه رصدا

إِلَّا مَنِ ٱرْتَضَىٰ مِن رَّسُولٍ فَإِنَّهُۥ يَسْلُكُ مِنۢ بَيْنِ يَدَيْهِ وَمِنْ خَلْفِهِۦ رَصَدًا

ليعلم ان قد ابلغوا رسالات ربهم واحاط بما لديهم واحصى كل شيء عددا

لِّيَعْلَمَ أَن قَدْ أَبْلَغُوا۟ رِسَـٰلَـٰتِ رَبِّهِمْ وَأَحَاطَ بِمَا لَدَيْهِمْ وَأَحْصَىٰ كُلَّ شَىْءٍ عَدَدًۢا

قُلْ أُوحِيَ إِلَيَّ أَنَّهُ اسْتَمَعَ نَفَرٌ مِّنَ الْجِنِّ فَقَالُوا إِنَّا سَمِعْنَا قُرْآنًا عَجَبًا

Säg [Muhammad]: ”Det har uppenbarats för mig att en skara av osynliga väsen fick lyssna till [Koranen], och [att] de sade [till de sina]: 'Vi har lyssnat till en märklig uppläsning,

يَهْدِي إِلَى الرُّشْدِ فَآمَنَّا بِهِ وَلَن نُّشْرِكَ بِرَبِّنَا أَحَدًا

som leder [lyssnaren] till kunskap om rätt och orätt. Vi tror på dess [ord] och vi skall inte sätta gudar vid vår Herres sida.

وَأَنَّهُ تَعَالَى جَدُّ رَبِّنَا مَا اتَّخَذَ صَاحِبَةً وَلَا وَلَدًا

Låt Vår Herres namn hållas högt i ära, Han som aldrig haft en ledsagerska vid Sin sida och inte har [avlat] någon son!

وَأَنَّهُ كَانَ يَقُولُ سَفِيهُنَا عَلَى اللَّهِ شَطَطًا

Den dåraktigaste av oss brukade göra oerhörda [påståenden] om Gud,

وَأَنَّا ظَنَنَّا أَن لَّن تَقُولَ الْإِنسُ وَالْجِنُّ عَلَى اللَّهِ كَذِبًا

och förr trodde vi att varken människorna eller de osynliga väsendena skulle yttra lögner om Gud.

وَأَنَّهُ كَانَ رِجَالٌ مِّنَ الْإِنسِ يَعُوذُونَ بِرِجَالٍ مِّنَ الْجِنِّ فَزَادُوهُمْ رَهَقًا

Men det fanns människor som hade för vana att anropa några av de osynliga väsendena om skydd, och kom på så sätt deras högmod att växa,

وَأَنَّهُمْ ظَنُّوا كَمَا ظَنَنتُمْ أَن لَّن يَبْعَثَ اللَّهُ أَحَدًا

och de trodde, liksom ni har trott, att Gud inte skulle sända någon ytterligare [profet].

وَأَنَّا لَمَسْنَا السَّمَاء فَوَجَدْنَاهَا مُلِئَتْ حَرَسًا شَدِيدًا وَشُهُبًا

Vi försökte nå himlen [för att utforska dess hemligheter], men där fann vi mäktiga väktare och flammor av eld;

وَأَنَّا كُنَّا نَقْعُدُ مِنْهَا مَقَاعِدَ لِلسَّمْعِ فَمَن يَسْتَمِعِ الْآنَ يَجِدْ لَهُ شِهَابًا رَّصَدًا

och vi [försökte] komma till de platser där vi brukade lyssna, men den som nu vill lyssna kommer att finna [att] en flamma av eld ligger i beredskap för honom.

وَأَنَّا لَا نَدْرِي أَشَرٌّ أُرِيدَ بِمَن فِي الْأَرْضِ أَمْ أَرَادَ بِهِمْ رَبُّهُمْ رَشَدًا

Vi vet inte om de som lever på jorden skall få det onda [på sin lott] eller om deras Herre vill [ge dem] kunskap om rätt och orätt.

وَأَنَّا مِنَّا الصَّالِحُونَ وَمِنَّا دُونَ ذَلِكَ كُنَّا طَرَائِقَ قِدَدًا

Bland oss finns de som vill göra det rätta och andra som har mindre intresse för det rätta; ja, vi har alltid varit delade i olika grupper.

وَأَنَّا ظَنَنَّا أَن لَّن نُّعجِزَ اللَّهَ فِي الْأَرْضِ وَلَن نُّعْجِزَهُ هَرَبًا

Men vi har insett att vi inte kan trotsa Guds [vilja] på jorden och inte heller komma undan den genom att fly.

وَأَنَّا لَمَّا سَمِعْنَا الْهُدَى آمَنَّا بِهِ فَمَن يُؤْمِن بِرَبِّهِ فَلَا يَخَافُ بَخْسًا وَلَا رَهَقًا

Och efter att [nu] ha fått höra om vägledningen, tror vi på den; den som tror på sin Herre behöver inte vara rädd att [hans förtjänster] skall frånkännas honom eller [att han skall få lida annan] orätt.

وَأَنَّا مِنَّا الْمُسْلِمُونَ وَمِنَّا الْقَاسِطُونَ فَمَنْ أَسْلَمَ فَأُوْلَئِكَ تَحَرَّوْا رَشَدًا

Bland oss finns [nu] de som har underkastat sig Guds vilja och de som går det ondas väg. De som har underkastat sig Guds vilja är de som sökte kunskap om rätt och orätt;

وَأَمَّا الْقَاسِطُونَ فَكَانُوا لِجَهَنَّمَ حَطَبًا

men de som väljer att gå det ondas väg skall bli bränsle för helvetets [ugnar]!'”

وَأَلَّوِ اسْتَقَامُوا عَلَى الطَّرِيقَةِ لَأَسْقَيْنَاهُم مَّاء غَدَقًا

OM DE [som förnekar Oss] hade slagit in på den raka vägen, skulle Vi helt visst ha skänkt dem regn i riklig mängd

لِنَفْتِنَهُمْ فِيهِ وَمَن يُعْرِضْ عَن ذِكْرِ رَبِّهِ يَسْلُكْهُ عَذَابًا صَعَدًا

för att pröva deras [villighet att tacka Oss för Våra gåvor]. Och den som vägrar att åkalla sin Herre skall Han utlämna åt ett straff från vilket ingen lindring ges.

وَأَنَّ الْمَسَاجِدَ لِلَّهِ فَلَا تَدْعُوا مَعَ اللَّهِ أَحَدًا

All dyrkan tillkommer Gud; anropa därför ingen vid sidan av Honom!

وَأَنَّهُ لَمَّا قَامَ عَبْدُ اللَّهِ يَدْعُوهُ كَادُوا يَكُونُونَ عَلَيْهِ لِبَدًا

Men när Guds tjänare reser sig för att anropa Honom tränger massorna på [som om de ville övermanna honom].

قُلْ إِنَّمَا أَدْعُو رَبِّي وَلَا أُشْرِكُ بِهِ أَحَدًا

Säg: "Jag anropar ingen annan än min Herre och jag sätter ingen vid Hans sida."

قُلْ إِنِّي لَا أَمْلِكُ لَكُمْ ضَرًّا وَلَا رَشَدًا

Säg: "Jag har ingen makt över er och kan inte vålla er skada; inte heller [kan jag] förmå er att följa den raka vägen."

قُلْ إِنِّي لَن يُجِيرَنِي مِنَ اللَّهِ أَحَدٌ وَلَنْ أَجِدَ مِن دُونِهِ مُلْتَحَدًا

Säg: "Ingen kan skydda mig mot Gud och jag kan heller inte finna en tillflykt undan Honom,

إِلَّا بَلَاغًا مِّنَ اللَّهِ وَرِسَالَاتِهِ وَمَن يَعْصِ اللَّهَ وَرَسُولَهُ فَإِنَّ لَهُ نَارَ جَهَنَّمَ خَالِدِينَ فِيهَا أَبَدًا

om [jag] inte förkunnar vad Gud [befaller mig att förkunna] och framför [alla] Hans budskap."Och på den som visar olydnad mot Gud och Hans Sändebud väntar helvetets eld och i den skall han [och hans likar] förbli till evig tid.

حَتَّى إِذَا رَأَوْا مَا يُوعَدُونَ فَسَيَعْلَمُونَ مَنْ أَضْعَفُ نَاصِرًا وَأَقَلُّ عَدَدًا

När de [som sätter gudar vid Guds sida] till sist får skåda [straffet], som de varnades för; skall de inse vilka som hade det svagaste stödet och var obetydligast till antalet [- de eller de troende]!

قُلْ إِنْ أَدْرِي أَقَرِيبٌ مَّا تُوعَدُونَ أَمْ يَجْعَلُ لَهُ رَبِّي أَمَدًا

Säg: "Jag vet inte om det som har lovats er är nära förestående eller om min Herre skall skjuta upp det."

عَالِمُ الْغَيْبِ فَلَا يُظْهِرُ عَلَى غَيْبِهِ أَحَدًا

Han känner det som är dolt för människor, men Han låter ingen få insikt i Sina hemligheter

إِلَّا مَنِ ارْتَضَى مِن رَّسُولٍ فَإِنَّهُ يَسْلُكُ مِن بَيْنِ يَدَيْهِ وَمِنْ خَلْفِهِ رَصَدًا

utom det sändebud som Han [utser till detta]. Och då sätter Han ut vakter framför och bakom sändebudet,

لِيَعْلَمَ أَن قَدْ أَبْلَغُوا رِسَالَاتِ رَبِّهِمْ وَأَحَاطَ بِمَا لَدَيْهِمْ وَأَحْصَى كُلَّ شَيْءٍ عَدَدًا

för att det skall vara uppenbart att [han såväl som de andra sändebuden] har kunnat framföra sin Herres budskap. Allt som berör dem har Han under uppsikt och Han håller räkning på allt [i Sin skapelse].

SJUTTIOANDRA SURAN
AL-DJINN (OSYNLIGA VÄSEN)
Mekka-perioden
DENNA sura uppenbarades inte senare än under de två sista åren av
Profetens vistelse i Mekka; surans namn, Al-Djinn, förekommer i dess
första vers.

Al-Jinn

Dvs. de hade hört och tagit till sig dess innehåll, vilket är innebörden av den verbala formen istamaa i detta sammanhang. – Vad beträffar det plurala substantivet djinn (”osynliga väsen”) och de olika betydelser som det rymmer, hänvisas till Bihang III. Såsom där understryks förekommer detta ord i Koranen i
många bemärkelser. I några få fall – t.ex. här ovan och i 46:29–32 – kan djinn tänkas innebära ”förut osedda varelser”, dvs. främlingar för de människor, bland
och för vilka Koranen då uppenbarades. Av 46:30 (som uppenbarligen syftar på samma händelse som texten ovan) torde man kunna sluta sig till att främlingarna i fråga tillhörde den mosaiska tron eftersom de där kallar Koranen ”en uppenbarelse som [människorna] efter Moses [tid] har fått del av” och alltså på ett sätt som inte kan vara en tillfällighet förbigår Jesus – den av de ”stora profeterna” som kom efter Moses och före Muhammad – och lika avsiktligt (i vers 3 ovan) tar avstånd från det kristna treenighetsbegreppet. Allt detta leder till antagandet att de kan ha varit judar från avlägsna delar av det som nu är arabvärlden, kanske från Syrien eller kanske ända från Mesopotamien. (Tabari nämner på flera ställen att de djinn som omtalas i denna sura, liksom i 46:29ff., kom från Nasibin, en stad vid floden Eufrats övre lopp.) Det måste emellertid understrykas att det som här sägs inte är mer än ett försök till förklaring.

Om man godtar antagandet att de här omtalade varelserna var judiska främlingar, kan de ”oerhörda [påståenden]” (shatat) de nämner vara en anspelning på
israeliternas djupt rotade tro att de var ”Guds utvalda folk” – en föreställning som Koranen konsekvent avvisar och som dessa nyomvända här frigör sig ifrån.


Författaren till denna kommentar anser det möjligt att ordet djinn i denna och följande vers syftar på vad som beskrivs som ”ockulta krafter” eller snarare
på människors intresse för och befattning med dem (se Bihang III) och säger: ”Oavsett om dessa ’krafter’ är verkliga eller blott och bart inbillningsfoster ’yttrar de lögner om Gud’, eftersom de inger sina anhängare alla möjliga fantasirika och godtyckliga föreställningar om Hans väsen och om Hans påstådda förhållande till det skapade universum, föreställningar som alla mysteriereligioner, gnostiska och teosofiska sekter, judisk kabbalism och de många förgreningar av alla dessa som uppstod under medeltiden, ger rikliga exempel på.” (Ö.a.)

Ordagr.: ”män (ridjal) ur människosläktet (al-ins) brukade anropa (kana yaudhuna) män bland de osynliga väsendena” (djinn) om skydd. Eftersom ”människosläktet” omfattar både män och kvinnor är det tydligt att ordet ridjal här – som fallet ofta är i Koranen – står i betydelsen ”vissa slag av [el. ’vissa’] människor”. Att ”anropa om skydd” är synonymt med att söka hjälp eller tillfredsställande av fysiska eller andliga behov; i sammanhanget ovan anspelar det uppenbarligen på ”vissa människors” hopp att de ockulta krafter som de tydde sig till skulle visa dem deras väg genom livet och på så sätt bespara dem mödan att se sig om efter en ny profet. — Jfr angående det sist sagda not 3 ovan (ö.a.).

Denna tolkning återger Tabari (som stöder sig på Al-Kalbi) och Ibn Kathir. Majoriteten av judarna i Medina var övertygade om att ingen profet skulle komma efter dem som uttryckligen nämnts i Gamla Testamentet; detta är anledningen till deras avståndstagande från Jesus och, naturligtvis, Muhammad – och till att de ”försökte nå himlen” (se nästa vers) i hopp om att få insyn i Guds plan för skapelsen. — Enligt en alternativ tolkning ingår inte vers 7 i de osynliga väsendenas förklaring utan utgör en parentetiskt inskjuten mening med innebörden: ”De kom att tro, som ni [medlemmar av stammen Quraysh] har trott, att Gud inte uppväcker någon från de döda (lan yabatha llahu ahadan”). (Ö.a.)

Detta kan uppfattas som en anspelning i metaforens form dels på israeliternas föreställning att de var ”Guds utvalda folk” , dels också, och detta har faktabakgrund, på deras intresse sedan urminnes tider för astrologin som ett medel för att vinna kunskap om framtiden. Frånsett detta kan deras ”försök att nå himlen” vara ett metaforiskt uttryck för en sinnesförfattning som gör att människan tror sig vara ”självtillräcklig” och förleder henne att tro att hon kommer att kunna bestämma över sitt öde.


 Dvs. ”de platser som vi trodde tillkomma oss som Abrahams efterkommande och på grund av vår skicklighet och vår lärdom, men vi misslyckades”.


Som visas i det följande (och som framhålls i not 17 till 15:18), syftar detta på försök att förutsäga framtiden med astrologins hjälp eller genom esoteriska beräkningar, eller att påverka kommande händelser genom ”ockulta” metoder.


10 Här, liksom i verserna 2 och 21 i denna sura, likställs alltså ”kunskapen om rätt och orätt” (rashad el. rushd) och motsatsen till ett ont öde, dvs. lycka.


Med denna förklaring – om detta är alla klassiska kommentatorer ense – avslutar de varelser som i början av avsnittet definieras som djinn, sin ”trosbekännelse”. Vad den verkliga innebörden här av denna term än är – vare sig den betyder ”osynliga väsen” vilkas natur är okänd för människan, eller främlingar från något avlägset land – betyder inte mycket, eftersom sammanhanget gör det klart att vad de har att säga inte är annat eller mer än en beskrivning i bildspråk av den
vägledning som Koranen erbjuder dem som strävar efter att vinna ”kunskap om rätt och orätt”.

Ordagr.: ”vatten i rikliga mängder”, en metafor för lycka där Koranens upprepade allegoriska beskrivningar av paradiset som ”trädgårdar (’lustgårdar’), vattnade av bäckar” ger eko (Abu Muslim, citerad av Razi).


Dvs. Guds gåvor är inte bara ”belöningar” för ett rättfärdigt liv utan de utgör också en prövning där människan får visa att hon fruktar Gud och är medveten om och tacksam för vad Han ger.


Ordagr.: ”böneplatserna (’moskéerna’, al-masdjid) tillhör Gud”, dvs. den tillbedjan (”gudstjänsten”) som äger rum där.

Ordagr.: ”är de nästan över honom med sin kompakta massa (libad, plur. av libdah)” – dvs. för att försöka ”utsläcka Guds ljus” (Tabari, som tydligtvis har
9:32 i minnet). De flesta kommentatorer ser denna vers som syftande på Profeten Muhammad och hans hedniska samtidas avoga inställning till honom. Detta är säkert den rätta, omedelbara innebörden, men stället har uppenbarligen också en generell syftning, nämligen på den fientlighet som flertalet människor i alla tider och i alla typer av samhällen visar mot en minoritet eller en ensam individ som förfäktar och försvarar en klar – om än impopulär – moralisk sanning. (För att helt förstå versen bör man läsa den tillsammans med 19:73–74 med noter.)



I detta fall är partikeln illa i illa balaghan uppenbarligen en sammandragning av orden in la (”om inte”) och meningen blir alltså ”om [jag] inte framför
…” eller ”… underlåter att framföra …” etc. (Tabari, Zamakhshari, Razi.)

Detta avser uppenbarligen ”dem som framhärdar i att förneka sanningen” – dvs. som med vett och vilja envist förnekar den – och som på detta sätt utplånar
sin andliga identitet. De som särskilt åsyftas här är de ”massor som tränger fram [som om de ville övermanna] Guds tjänare” (vers 19).


Dvs. på Domens dag; jfr andra stycket av 19:75, som innehåller en liknande formulering.

Det possessiva pronominet hi (”Sina”) i ala ghaybihi anger tydligt att det är ingen utom Gud som äger denna kunskap om ”ting som ligger utom räckhåll för skapade varelsers förnimmelseförmåga” (al-ghayb).


Jfr 3:179 – ”Gud låter er inte få insikt i det som är dolt för människor; [för detta] utser Gud den Han vill bland Sina sändebud.”


Se not 247 till 2:255, där en förklaring ges till översättningen av frasen min bayni yadayhi wa-min khalfihi (ordagr.: ”av det som han har mellan sina händer
och av det som är bakom honom”). I sammanhanget ovan ligger det i frasen att själva det faktum att ett sändebud får del av den gudomliga uppenbarelsens nåd
ger honom ett andligt skydd i allt som rör hans liv, vare sig han är medveten om (min bayni yadayhi) de problem som uppstår eller de undgår hans uppmärksamhet (min khalfihi).

قُلۡqulأُوحِيَūḥiyaإِلَيَّilayyaأَنَّهُannahuٱسۡتَمَعَis'tamaʿaنَفَرٞnafarunمِّنَminaٱلۡجِنِّl-jiniفَقَالُوٓاْfaqālūإِنَّاinnāسَمِعۡنَاsamiʿ'nāقُرۡءَانًاqur'ānanعَجَبٗاʿajaban١

qul
ūḥiya
ilayya
annahu
is'tamaʿa
nafarun
mina
l-jini
faqālū
innā
samiʿ'nā
qur'ānan
ʿajaban
١