QuranReader

In verse 10 of this Surah it has been enjoined that the women who emigrate to dar al-Islam (the Islamic State) and claim to be Muslims, should be examined hence the title Al-Mumtahinah. The word is pronounced both as mumtahinah and as mumtahanah, the meaning according to the first pronunciation being 'the Surah which examines', and according to the second, 'the woman who is examined.'

<h2>Name</h2>
<p>In verse 10 of this Surah it has been enjoined that the women who emigrate to <em>dar al-Islam</em> (the Islamic State) and claim to be Muslims, should be examined hence the title <em>Al-Mumtahinah</em>. The word is pronounced both as <em>mumtahinah</em> and as <em>mumtahanah</em>, the meaning according to the first pronunciation being "the Surah which examines", and according to the second, "the woman who is examined."</p>
<h2>Period of Revelation</h2>
<p>The Surah deals with two incidents, the time of the occurrence of which is well known historically. The first relates to Hadrat Hatib bin Abz Balta'a, who, a little before the conquest of Makkah, had sent a secret letter to the Quraish chiefs informing them of the Holy Prophet's intention to attack them. The second relates to the Muslim women, who had started emigrating from Makkah to Madinah, after the conclusion of the Truce of Hudaibiyah, and the problem arose whether they also were to be returned to the disbelievers, like the Muslim men, according to the conditions of the Truce. The mention of these two things absolutely determines that this Surah came down during the interval between the Truce of Hudaibiyah and the Conquest of Makkah. Besides, there is a third thing also that has been mentioned at the end of the Surah to the effect; What should the Holy Prophet (upon whom be Allah's peace) make the women to pledge when they come to take the oath of allegiance before him as
believers?About this part also the guess is that this too was sent down some time before the conquest of Makkah, for after this conquest a large number of the Quraish women, like their men, were going to enter Islam simultaneously and had to be administered the oath of allegiance collectively.</p>
<h2>Theme and Topics</h2>
<p>This Surah has three parts;</p>
<p>The first part consists of <a href=/60/1-9>vv. 1-9</a>, and the concluding <a href=/60/13>verse 13</a> also relates to it. In this strong exception has been taken to the act of Hadrat Hatib bin Abi Balta'a in that he had tried to inform the enemy of a very important war secret of the Holy Prophet (upon whom be Allah's peace) only for the sake of safe guarding his family. This would have caused great bloodshed at the conquest of Makkah had it not been made ineffective in time. It would have cost the Muslims many precious lives; many of the Quraish would have been killed, who were to render great services to Islam afterward; the gains which were to accrue from conquering Makkah peacefully would have been lost, and all these serious losses would have resulted only because one of the Muslims had wanted to safeguard his family from the dangers of war. Administering a severe warning at this blunder Allah has taught the believers the lesson that no believer should, under any circumstances and for any motive, have relations
of love and friendship with the disbelievers, who are actively hostile to Islam, and a believer should refrain from everything which might be helpful to them in the conflict between Islam and disbelief. However, there is no harm in dealing kindly and justly with those disbelievers, who may not be practically engaged in hostile activities against Islam and persecution of the Muslims.</p>
<p>The second part consists of <a href=/60/10-11>vv. 10-11</a>. In this a social problem has been settled, which was agitating the minds at that time. There were many Muslim women in Makkah, whose husbands were pagans, but they were emigrating and reaching Madinah somehow. Likewise, there were many Muslim men in Madinah, whose wives were pagans and had been left behind in Makkah. The question arose whether the marriage bond between them continued to be valid or not. Allah settled this problem for ever, saying that the pagan husband is not lawful for the Muslim women, nor the pagan wife lawful for the Muslim husband. This decision leads to very important legal consequences, which we shall explain in our notes below.</p>
<p>The third section consists of <a href=/60/12>verse 12</a>, in which the Holy Prophet (upon whom be Allah's peace) has been instructed to ask the women who accept Islam to pledge that they would refrain from the major evils that were prevalent among the womenfolk of the pre-Islamic Arab society, and to promise that they would henceforth follow the ways of goodness which the Messenger of Allah may enjoin.</p>


يا ايها الذين امنوا لا تتخذوا عدوي وعدوكم اولياء تلقون اليهم بالمودة وقد كفروا بما جاءكم من الحق يخرجون الرسول واياكم ان تؤمنوا بالله ربكم ان كنتم خرجتم جهادا في سبيلي وابتغاء مرضاتي تسرون اليهم بالمودة وانا اعلم بما اخفيتم وما اعلنتم ومن يفعله منكم فقد ضل سواء السبيل

 يَـٰٓأَيُّهَا ٱلَّذِينَ ءَامَنُوا۟ لَا تَتَّخِذُوا۟ عَدُوِّى وَعَدُوَّكُمْ أَوْلِيَآءَ تُلْقُونَ إِلَيْهِم بِٱلْمَوَدَّةِ وَقَدْ كَفَرُوا۟ بِمَا جَآءَكُم مِّنَ ٱلْحَقِّ يُخْرِجُونَ ٱلرَّسُولَ وَإِيَّاكُمْ ۙ أَن تُؤْمِنُوا۟ بِٱللَّهِ رَبِّكُمْ إِن كُنتُمْ خَرَجْتُمْ جِهَـٰدًا فِى سَبِيلِى وَٱبْتِغَآءَ مَرْضَاتِى ۚ تُسِرُّونَ إِلَيْهِم بِٱلْمَوَدَّةِ وَأَنَا۠ أَعْلَمُ بِمَآ أَخْفَيْتُمْ وَمَآ أَعْلَنتُمْ ۚ وَمَن يَفْعَلْهُ مِنكُمْ فَقَدْ ضَلَّ سَوَآءَ ٱلسَّبِيلِ

ان يثقفوكم يكونوا لكم اعداء ويبسطوا اليكم ايديهم والسنتهم بالسوء وودوا لو تكفرون

إِن يَثْقَفُوكُمْ يَكُونُوا۟ لَكُمْ أَعْدَآءً وَيَبْسُطُوٓا۟ إِلَيْكُمْ أَيْدِيَهُمْ وَأَلْسِنَتَهُم بِٱلسُّوٓءِ وَوَدُّوا۟ لَوْ تَكْفُرُونَ

لن تنفعكم ارحامكم ولا اولادكم يوم القيامة يفصل بينكم والله بما تعملون بصير

لَن تَنفَعَكُمْ أَرْحَامُكُمْ وَلَآ أَوْلَـٰدُكُمْ ۚ يَوْمَ ٱلْقِيَـٰمَةِ يَفْصِلُ بَيْنَكُمْ ۚ وَٱللَّهُ بِمَا تَعْمَلُونَ بَصِيرٌ

قد كانت لكم اسوة حسنة في ابراهيم والذين معه اذ قالوا لقومهم انا براء منكم ومما تعبدون من دون الله كفرنا بكم وبدا بيننا وبينكم العداوة والبغضاء ابدا حتى تؤمنوا بالله وحده الا قول ابراهيم لابيه لاستغفرن لك وما املك لك من الله من شيء ربنا عليك توكلنا واليك انبنا واليك المصير

قَدْ كَانَتْ لَكُمْ أُسْوَةٌ حَسَنَةٌ فِىٓ إِبْرَٰهِيمَ وَٱلَّذِينَ مَعَهُۥٓ إِذْ قَالُوا۟ لِقَوْمِهِمْ إِنَّا بُرَءَٰٓؤُا۟ مِنكُمْ وَمِمَّا تَعْبُدُونَ مِن دُونِ ٱللَّهِ كَفَرْنَا بِكُمْ وَبَدَا بَيْنَنَا وَبَيْنَكُمُ ٱلْعَدَٰوَةُ وَٱلْبَغْضَآءُ أَبَدًا حَتَّىٰ تُؤْمِنُوا۟ بِٱللَّهِ وَحْدَهُۥٓ إِلَّا قَوْلَ إِبْرَٰهِيمَ لِأَبِيهِ لَأَسْتَغْفِرَنَّ لَكَ وَمَآ أَمْلِكُ لَكَ مِنَ ٱللَّهِ مِن شَىْءٍ ۖ رَّبَّنَا عَلَيْكَ تَوَكَّلْنَا وَإِلَيْكَ أَنَبْنَا وَإِلَيْكَ ٱلْمَصِيرُ

ربنا لا تجعلنا فتنة للذين كفروا واغفر لنا ربنا انك انت العزيز الحكيم

رَبَّنَا لَا تَجْعَلْنَا فِتْنَةً لِّلَّذِينَ كَفَرُوا۟ وَٱغْفِرْ لَنَا رَبَّنَآ ۖ إِنَّكَ أَنتَ ٱلْعَزِيزُ ٱلْحَكِيمُ

لقد كان لكم فيهم اسوة حسنة لمن كان يرجو الله واليوم الاخر ومن يتول فان الله هو الغني الحميد

لَقَدْ كَانَ لَكُمْ فِيهِمْ أُسْوَةٌ حَسَنَةٌ لِّمَن كَانَ يَرْجُوا۟ ٱللَّهَ وَٱلْيَوْمَ ٱلْـَٔاخِرَ ۚ وَمَن يَتَوَلَّ فَإِنَّ ٱللَّهَ هُوَ ٱلْغَنِىُّ ٱلْحَمِيدُ

عسى الله ان يجعل بينكم وبين الذين عاديتم منهم مودة والله قدير والله غفور رحيم

۞ عَسَى ٱللَّهُ أَن يَجْعَلَ بَيْنَكُمْ وَبَيْنَ ٱلَّذِينَ عَادَيْتُم مِّنْهُم مَّوَدَّةً ۚ وَٱللَّهُ قَدِيرٌ ۚ وَٱللَّهُ غَفُورٌ رَّحِيمٌ

لا ينهاكم الله عن الذين لم يقاتلوكم في الدين ولم يخرجوكم من دياركم ان تبروهم وتقسطوا اليهم ان الله يحب المقسطين

لَّا يَنْهَىٰكُمُ ٱللَّهُ عَنِ ٱلَّذِينَ لَمْ يُقَـٰتِلُوكُمْ فِى ٱلدِّينِ وَلَمْ يُخْرِجُوكُم مِّن دِيَـٰرِكُمْ أَن تَبَرُّوهُمْ وَتُقْسِطُوٓا۟ إِلَيْهِمْ ۚ إِنَّ ٱللَّهَ يُحِبُّ ٱلْمُقْسِطِينَ

انما ينهاكم الله عن الذين قاتلوكم في الدين واخرجوكم من دياركم وظاهروا على اخراجكم ان تولوهم ومن يتولهم فاولئك هم الظالمون

إِنَّمَا يَنْهَىٰكُمُ ٱللَّهُ عَنِ ٱلَّذِينَ قَـٰتَلُوكُمْ فِى ٱلدِّينِ وَأَخْرَجُوكُم مِّن دِيَـٰرِكُمْ وَظَـٰهَرُوا۟ عَلَىٰٓ إِخْرَاجِكُمْ أَن تَوَلَّوْهُمْ ۚ وَمَن يَتَوَلَّهُمْ فَأُو۟لَـٰٓئِكَ هُمُ ٱلظَّـٰلِمُونَ

يا ايها الذين امنوا اذا جاءكم المؤمنات مهاجرات فامتحنوهن الله اعلم بايمانهن فان علمتموهن مؤمنات فلا ترجعوهن الى الكفار لا هن حل لهم ولا هم يحلون لهن واتوهم ما انفقوا ولا جناح عليكم ان تنكحوهن اذا اتيتموهن اجورهن ولا تمسكوا بعصم الكوافر واسالوا ما انفقتم وليسالوا ما انفقوا ذلكم حكم الله يحكم بينكم والله عليم حكيم

يَـٰٓأَيُّهَا ٱلَّذِينَ ءَامَنُوٓا۟ إِذَا جَآءَكُمُ ٱلْمُؤْمِنَـٰتُ مُهَـٰجِرَٰتٍ فَٱمْتَحِنُوهُنَّ ۖ ٱللَّهُ أَعْلَمُ بِإِيمَـٰنِهِنَّ ۖ فَإِنْ عَلِمْتُمُوهُنَّ مُؤْمِنَـٰتٍ فَلَا تَرْجِعُوهُنَّ إِلَى ٱلْكُفَّارِ ۖ لَا هُنَّ حِلٌّ لَّهُمْ وَلَا هُمْ يَحِلُّونَ لَهُنَّ ۖ وَءَاتُوهُم مَّآ أَنفَقُوا۟ ۚ وَلَا جُنَاحَ عَلَيْكُمْ أَن تَنكِحُوهُنَّ إِذَآ ءَاتَيْتُمُوهُنَّ أُجُورَهُنَّ ۚ وَلَا تُمْسِكُوا۟ بِعِصَمِ ٱلْكَوَافِرِ وَسْـَٔلُوا۟ مَآ أَنفَقْتُمْ وَلْيَسْـَٔلُوا۟ مَآ أَنفَقُوا۟ ۚ ذَٰلِكُمْ حُكْمُ ٱللَّهِ ۖ يَحْكُمُ بَيْنَكُمْ ۚ وَٱللَّهُ عَلِيمٌ حَكِيمٌ

وان فاتكم شيء من ازواجكم الى الكفار فعاقبتم فاتوا الذين ذهبت ازواجهم مثل ما انفقوا واتقوا الله الذي انتم به مؤمنون

وَإِن فَاتَكُمْ شَىْءٌ مِّنْ أَزْوَٰجِكُمْ إِلَى ٱلْكُفَّارِ فَعَاقَبْتُمْ فَـَٔاتُوا۟ ٱلَّذِينَ ذَهَبَتْ أَزْوَٰجُهُم مِّثْلَ مَآ أَنفَقُوا۟ ۚ وَٱتَّقُوا۟ ٱللَّهَ ٱلَّذِىٓ أَنتُم بِهِۦ مُؤْمِنُونَ

يا ايها النبي اذا جاءك المؤمنات يبايعنك على ان لا يشركن بالله شيئا ولا يسرقن ولا يزنين ولا يقتلن اولادهن ولا ياتين ببهتان يفترينه بين ايديهن وارجلهن ولا يعصينك في معروف فبايعهن واستغفر لهن الله ان الله غفور رحيم

يَـٰٓأَيُّهَا ٱلنَّبِىُّ إِذَا جَآءَكَ ٱلْمُؤْمِنَـٰتُ يُبَايِعْنَكَ عَلَىٰٓ أَن لَّا يُشْرِكْنَ بِٱللَّهِ شَيْـًٔا وَلَا يَسْرِقْنَ وَلَا يَزْنِينَ وَلَا يَقْتُلْنَ أَوْلَـٰدَهُنَّ وَلَا يَأْتِينَ بِبُهْتَـٰنٍ يَفْتَرِينَهُۥ بَيْنَ أَيْدِيهِنَّ وَأَرْجُلِهِنَّ وَلَا يَعْصِينَكَ فِى مَعْرُوفٍ ۙ فَبَايِعْهُنَّ وَٱسْتَغْفِرْ لَهُنَّ ٱللَّهَ ۖ إِنَّ ٱللَّهَ غَفُورٌ رَّحِيمٌ

يا ايها الذين امنوا لا تتولوا قوما غضب الله عليهم قد يئسوا من الاخرة كما يئس الكفار من اصحاب القبور

يَـٰٓأَيُّهَا ٱلَّذِينَ ءَامَنُوا۟ لَا تَتَوَلَّوْا۟ قَوْمًا غَضِبَ ٱللَّهُ عَلَيْهِمْ قَدْ يَئِسُوا۟ مِنَ ٱلْـَٔاخِرَةِ كَمَا يَئِسَ ٱلْكُفَّارُ مِنْ أَصْحَـٰبِ ٱلْقُبُورِ

يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا لَا تَتَّخِذُوا عَدُوِّي وَعَدُوَّكُمْ أَوْلِيَاء تُلْقُونَ إِلَيْهِم بِالْمَوَدَّةِ وَقَدْ كَفَرُوا بِمَا جَاءكُم مِّنَ الْحَقِّ يُخْرِجُونَ الرَّسُولَ وَإِيَّاكُمْ أَن تُؤْمِنُوا بِاللَّهِ رَبِّكُمْ إِن كُنتُمْ خَرَجْتُمْ جِهَادًا فِي سَبِيلِي وَابْتِغَاء مَرْضَاتِي تُسِرُّونَ إِلَيْهِم بِالْمَوَدَّةِ وَأَنَا أَعْلَمُ بِمَا أَخْفَيْتُمْ وَمَا أَعْلَنتُمْ وَمَن يَفْعَلْهُ مِنكُمْ فَقَدْ ضَلَّ سَوَاء السَّبِيلِ

TROENDE! Tag inte Mina fiender - de är också era fiender - till bundsförvanter som ni skänker vänskap och tillgivenhet, [människor som] har avvisat den sanning som ni har fått del av, och som har jagat bort Sändebudet och er [själva från era hem] på grund av er tro på Gud, er Herre!	Om ni har valt att kämpa för Min sak och strävar efter [att vinna] Mitt välbehag, [tag dem då inte till vänner] som ni i hemlighet visar tillgivenhet. Jag har full kännedom om det som ni vill dölja liksom om det som ni gör öppet. De bland er som handlar så har avvikit från den raka vägen.

إِن يَثْقَفُوكُمْ يَكُونُوا لَكُمْ أَعْدَاء وَيَبْسُطُوا إِلَيْكُمْ أَيْدِيَهُمْ وَأَلْسِنَتَهُم بِالسُّوءِ وَوَدُّوا لَوْ تَكْفُرُونَ

Om de fick ta befälet över er skulle de öppet visa er sin fiendskap och lyfta sina händer mot er och låta sina tungor löpa i onda avsikter; ja, de skulle vilja att [också] ni förnekade sanningen.

لَن تَنفَعَكُمْ أَرْحَامُكُمْ وَلَا أَوْلَادُكُمْ يَوْمَ الْقِيَامَةِ يَفْصِلُ بَيْنَكُمْ وَاللَّهُ بِمَا تَعْمَلُونَ بَصِيرٌ

Varken era anförvanter eller era söner skall vara er till hjälp på Uppståndelsens dag, då [Gud] skall döma mellan er. Gud ser vad ni gör.

قَدْ كَانَتْ لَكُمْ أُسْوَةٌ حَسَنَةٌ فِي إِبْرَاهِيمَ وَالَّذِينَ مَعَهُ إِذْ قَالُوا لِقَوْمِهِمْ إِنَّا بُرَاء مِنكُمْ وَمِمَّا تَعْبُدُونَ مِن دُونِ اللَّهِ كَفَرْنَا بِكُمْ وَبَدَا بَيْنَنَا وَبَيْنَكُمُ الْعَدَاوَةُ وَالْبَغْضَاء أَبَدًا حَتَّى تُؤْمِنُوا بِاللَّهِ وَحْدَهُ إِلَّا قَوْلَ إِبْرَاهِيمَ لِأَبِيهِ لَأَسْتَغْفِرَنَّ لَكَ وَمَا أَمْلِكُ لَكَ مِنَ اللَّهِ مِن شَيْءٍ رَّبَّنَا عَلَيْكَ تَوَكَّلْنَا وَإِلَيْكَ أَنَبْنَا وَإِلَيْكَ الْمَصِيرُ

Ett gott föredöme har ni i Abraham och de som följde honom, när de sade till sina landsmän: "Vi är inte ansvariga för er och för det som ni dyrkar i Guds ställe och vi tar avstånd från er. Fiendskap och hat skall råda mellan oss och er ända till dess ni tror på den Ende Guden."	[Men tag] inte [exempel av] Abraham när han sade till sin fader: "Jag lovar att be [Gud] ge dig Sin förlåtelse; men jag kan inte av Gud utverka någon [lindring i ditt straff]."	[Abraham och de som följde honom bad:] "Herre! Till Dig sätter vi vår lit, till Dig vänder vi oss i ånger [över våra synder] och Du är målet för vår färd!

رَبَّنَا لَا تَجْعَلْنَا فِتْنَةً لِّلَّذِينَ كَفَرُوا وَاغْفِرْ لَنَا رَبَّنَا إِنَّكَ أَنتَ الْعَزِيزُ الْحَكِيمُ

Herre! Gör oss inte till [Ditt redskap när] Du vill sätta förnekarna av sanningen på prov! Och Herre! Förlåt oss [våra synder]! Du är den Allsmäktige, den Vise!"

لَقَدْ كَانَ لَكُمْ فِيهِمْ أُسْوَةٌ حَسَنَةٌ لِمَن كَانَ يَرْجُو اللَّهَ وَالْيَوْمَ الْآخِرَ وَمَن يَتَوَلَّ فَإِنَّ اللَّهَ هُوَ الْغَنِيُّ الْحَمِيدُ

I dem har ni ett gott föredöme, [ett föredöme] för den som ser fram mot [mötet med] Gud och den Yttersta dagen med hopp [och fruktan]. Och den som vänder ryggen [åt Gud bör tänka på att] Gud är Den som är Sig själv nog, Den som allt lov och pris tillkommer.

عَسَى اللَّهُ أَن يَجْعَلَ بَيْنَكُمْ وَبَيْنَ الَّذِينَ عَادَيْتُم مِّنْهُم مَّوَدَّةً وَاللَّهُ قَدِيرٌ وَاللَّهُ غَفُورٌ رَّحِيمٌ 

Kanske skall Gud i Sin allmakt låta vänskap uppstå mellan er och dem som ni nu ser som era fiender; Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig.

لَا يَنْهَاكُمُ اللَّهُ عَنِ الَّذِينَ لَمْ يُقَاتِلُوكُمْ فِي الدِّينِ وَلَمْ يُخْرِجُوكُم مِّن دِيَارِكُمْ أَن تَبَرُّوهُمْ وَتُقْسِطُوا إِلَيْهِمْ إِنَّ اللَّهَ يُحِبُّ الْمُقْسِطِينَ 

Gud förbjuder er inte att visa godhet mot dem som inte bekämpar er på grund av [er] tro och inte driver ut er ur era hem, och [Han förbjuder er inte] att bemöta dem med rättvisa och opartiskhet - Gud älskar de opartiska.

إِنَّمَا يَنْهَاكُمُ اللَّهُ عَنِ الَّذِينَ قَاتَلُوكُمْ فِي الدِّينِ وَأَخْرَجُوكُم مِّن دِيَارِكُمْ وَظَاهَرُوا عَلَى إِخْرَاجِكُمْ أَن تَوَلَّوْهُمْ وَمَن يَتَوَلَّهُمْ فَأُوْلَئِكَ هُمُ الظَّالِمُونَ

Det är inga andra än de som bekämpar er på grund av [er] tro och som vill driva bort er från era hem eller hjälper [dem som vill] driva bort er, vilkas skydd och vänskap Gud förbjuder er att söka. De som söker deras vänskap och skydd har begått orätt mot sig själva!

يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا إِذَا جَاءكُمُ الْمُؤْمِنَاتُ مُهَاجِرَاتٍ فَامْتَحِنُوهُنَّ اللَّهُ أَعْلَمُ بِإِيمَانِهِنَّ فَإِنْ عَلِمْتُمُوهُنَّ مُؤْمِنَاتٍ فَلَا تَرْجِعُوهُنَّ إِلَى الْكُفَّارِ لَا هُنَّ حِلٌّ لَّهُمْ وَلَا هُمْ يَحِلُّونَ لَهُنَّ وَآتُوهُم مَّا أَنفَقُوا وَلَا جُنَاحَ عَلَيْكُمْ أَن تَنكِحُوهُنَّ إِذَا آتَيْتُمُوهُنَّ أُجُورَهُنَّ وَلَا تُمْسِكُوا بِعِصَمِ الْكَوَافِرِ وَاسْأَلُوا مَا أَنفَقْتُمْ وَلْيَسْأَلُوا مَا أَنفَقُوا ذَلِكُمْ حُكْمُ اللَّهِ يَحْكُمُ بَيْنَكُمْ وَاللَّهُ عَلِيمٌ حَكِيمٌ

TROENDE! När troende kvinnor som har utvandrat kommer till er, förhör dem! Ingen utom Gud känner deras tro, men om ni har övertygat er om att de är troende, sänd då inte tillbaka dem till förnekarna av sanningen; deras män har inte [längre] rätt att leva med dem och de har inte rätt att leva med sina män. Men ge tillbaka till männen vad [brudgåvan] har kostat dem. Och ni begår ingen synd om ni sedan tar dem till hustrur efter att ha gett dem deras brudgåva.	Håll inte fast vid det äktenskapliga bandet med kvinnor som förnekar sanningen; begär att få tillbaka det som ni har gett [dem som brudgåva], och låt dem [vars hustrur går över till er] begära tillbaka det som de har gett ut [för sina hustrur]. 	Detta är Guds dom; Han dömer [rättvist] mellan er [och de icke-troende]. Gud är allvetande, vis.

وَإِن فَاتَكُمْ شَيْءٌ مِّنْ أَزْوَاجِكُمْ إِلَى الْكُفَّارِ فَعَاقَبْتُمْ فَآتُوا الَّذِينَ ذَهَبَتْ أَزْوَاجُهُم مِّثْلَ مَا أَنفَقُوا وَاتَّقُوا اللَّهَ الَّذِي أَنتُم بِهِ مُؤْمِنُونَ

Och om [ni lider en förlust genom att] hustrun till någon av de troende lämnar honom och återgår till förnekarna och ni kan göra en motsvarande vinst, ge då den vars hustru övergett honom motvärdet till vad han gett [henne i brudgåva] och frukta Gud, som ni tror på!

يَا أَيُّهَا النَّبِيُّ إِذَا جَاءكَ الْمُؤْمِنَاتُ يُبَايِعْنَكَ عَلَى أَن لَّا يُشْرِكْنَ بِاللَّهِ شَيْئًا وَلَا يَسْرِقْنَ وَلَا يَزْنِينَ وَلَا يَقْتُلْنَ أَوْلَادَهُنَّ وَلَا يَأْتِينَ بِبُهْتَانٍ يَفْتَرِينَهُ بَيْنَ أَيْدِيهِنَّ وَأَرْجُلِهِنَّ وَلَا يَعْصِينَكَ فِي مَعْرُوفٍ فَبَايِعْهُنَّ وَاسْتَغْفِرْ لَهُنَّ اللَّهَ إِنَّ اللَّهَ غَفُورٌ رَّحِيمٌ 

Profet! När troende kvinnor kommer till dig för att avlägga trohetsed - [och lovar] att inte sätta något, vad det än är, vid Guds sida, att inte stjäla, att inte begå äktenskapsbrott, att inte döda sina egna barn, att inte sprida förtal som de själva diktat upp och att aldrig vägra dig lydnad i det som är rätt och rimligt - tag då emot deras trohetsed och be Gud förlåta dem deras synder; Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig.

يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا لَا تَتَوَلَّوْا قَوْمًا غَضِبَ اللَّهُ عَلَيْهِمْ قَدْ يَئِسُوا مِنَ الْآخِرَةِ كَمَا يَئِسَ الْكُفَّارُ مِنْ أَصْحَابِ الْقُبُورِ

TROENDE! Sök inte vänskap och skydd hos dem som har drabbats av Guds vrede! De hoppas inte på det eviga livet, liksom de som [helt] förnekar sanningen inte hoppas [få återse] dem som [de har följt till graven].

SEXTIONDE SURAN
AL-MUMTAHANAH
(DEN SOM SKALL FÖRHÖRAS)
Medina-perioden
NYCKELORDET, som sedan äldsta tider använts som titel på denna
sura, står i vers 10 där det heter: ”När troende kvinnor som har utvandrat
kommer till er, förhör dem!” Suran Al-Mumtahanah, som uppenbarades
några månader efter vapenvilan i Hudaybiyyah (se den inledande
kommentaren till sura 48) – dvs. tidigast år 7 H. och sannolikt så sent
som i början av år 8 H. – ägnas i sin helhet åt de troendes relationer med
icke-troende. Även om de flesta av Profetens följeslagare, som naturligt
är, såg dessa frågor i ljuset av de historiska händelser som de fick bevittna,
kan betydelsen av de föreskrifter som meddelas i suran inte begränsas
till den historiska aspekten, utan de äger – som alltid är fallet i Koranen
– full tillämpning på de troendes uppträdande i alla tider.


Al-Mumtahanah

Ordagr.: ”Min fiende och er fiende” – varmed underförstås att de som med vett och vilja avvisar Guds budskap eo ipso är avogt stämda mot dem som tror på det.


Historiskt sett syftar detta på Profetens och hans anhängares framtvungna utvandring från Mekka till Medina. På ett allmännare plan anspelar orden ovan
emellertid på den förföljelse som kan drabba troende i alla tider från ”dem som avvisar sanningen”, dvs. som är fientligt inställda mot all religiös tro.


Som framgår av verserna 7–9 gäller detta förbud mot att välja icke-troende till
vänner endast dem som i handling visar en fientlig inställning till de troende (jfr
58:22 och den därtill fogade noten 29).

Ordagr.: ”utom …” eller ”med undantag för Abrahams ord”, dvs. Abrahams kärlek till fadern gjorde det omöjligt för honom att inkludera fadern i förklaringen att ”fiendskap och hat skulle råda” mellan honom och avgudadyrkarna, fastän han senare, då fadern hade dött utan att ha ångrat sin synd, inte kunde annat än ta avstånd från honom (jfr 9:114).


Eftersom adverbet abadan omedelbart följs av partikeln hatta (”till dess att”),
är det uppenbart oriktigt att återge det med ”för alltid”, som ofta förekommer i
översättningar av Koranen till västerländska språk. Grundmeningen av ordet
abad är ”tid” eller ”lång tid”, dvs. tid av obestämd varaktighet (Djawhari, Zamakhsharis Asas, Mughni m.fl.); den här valda översättningen (”… råda mellan
oss och er ända till dess”) torde därför vara lämplig.

Ordagr.: ”frestelse [att utöva förtryck] (fitnah)”; jfr 10:85, där ordet har samma mening som här.


Liksom i den liknande frasen i 33:21 ligger denna dubbla innebörd i verbet
radja och därav härledda substantiv.

Uttrycket ”Gud förbjuder er inte” är i detta sammanhang att fatta som en positiv uppmaning (Zamakhshari). Se också not 29 till 58:22. — Den föregående
versen lär få ses som en erinran om Guds makt att leda en icke-troende till tron; se också 3:103 och 8:63 (ö.a.).


Muhadjirat – se sura 2, not 203, angående innebörden i Koranen av detta ord.

Enligt det avtal om vapenvila som Profeten slöt i Hudaybiyyah med de hedniska ledarna för Quraysh i Mekka, skulle en minderårig eller eljest omyndig
person, som utan förmyndarens tillstånd anslöt sig till muslimerna, återföras till Quraysh. Quraysh ansåg att detta villkor var tillämpligt också på gifta kvinnor,
som de betraktade som stående under sina mäns ”förmynderskap”. När flera
kvinnor i Mekka utan tillstånd av sina män antog Islam och flydde till Medina,
krävde följaktligen Quraysh deras tvångsvisa återsändande till Mekka. Profeten
vägrade med motiveringen att gifta kvinnor inte föll under kategorin ”personer
under förmynderskap”. Då möjligheten emellertid alltid förelåg att någon av
dessa kvinnor hade flytt till muslimerna inte på grund av sin tro utan uteslutande av världsliga skäl, föreskrevs att de troende skulle undersöka i vilken mån de
var uppriktiga; Profeten sade därför till var och en av dem: ”Svär inför Gud att
du inte lämnade Mekka på grund av illvilja mot din man eller av önskan att
komma till en annan stad eller i hopp att uppnå en världslig fördel; svär inför
Gud att du inte lämnade din stad av andra skäl än kärlek till Gud och Hans Sändebud” (Tabari). Eftersom ingen utom Gud känner en människas innersta tankar, måste vederbörande kvinnas jakande svar ses som det enda bevis för hennes
uppriktighet som det stod i mänsklig makt att uppbringa – och därför tillräckligt ur legal synpunkt. Det faktum att ingen utom Gud verkligen vet vad som rör
sig i en människas innersta, återspeglas i den islamiska lagen nedlagda principen
att en vuxen persons bekännelse till Islam gör det till en plikt för samfundet, att
i brist på bevis eller vittnesmål som pekar mot att bekännelsen inte är trovärdig,
erkänna honom eller henne som muslim, enbart på basis av hans eller hennes
trosbekännelse.

Ordagr.: ”dessa [kvinnor] är inte tillåtna för dem” — och meningen fortsätter: ”och de (männen) är inte tillåtna för dem (kvinnorna)” (ö.a.). – Om en kvinna övergår till Islam men hennes man vägrar att följa henne, betraktas sålunda äktenskapet ur Islams synpunkt som eo ipso upplöst.


För en sådan upplösning av äktenskapet gäller samma regler som för khul
(upplösning av äktenskapet med en muslimsk man på hustruns begäran – se not
218 till andra stycket i 2:229), dvs. eftersom hennes tidigare icke-muslimske
make inte förutsätts ha gjort sig skyldig till försummelse av sina äktenskapliga
plikter, skall hustrun anses som den part som bär skulden till äktenskapets
upplösning och skall därför återlämna den vid giftermålet erhållna brudgåvan
(mahr). Är hon inte i stånd till detta är det muslimska samfundet skyldigt att
gottgöra den tidigare maken; därav pluralisformen atuhum i frasen atuhum ma
anfaqu … (”Lämna tillbaka till [eg. ’ge’] dem vad de har lagt ut …”).

Dvs. hedniska hustrur till män som övergått till Islam, vilka vägrar följa sina
män och överge sin tro och sin icke-muslimska omgivning; i sådana fall skall
mannen betrakta äktenskapet som ogiltigt. Se vers 11 angående muslimska kvinnor som lämnar sina muslimska män, ansluter sig till de icke-troende och avsäger sig sin tro.


Dvs. i en sorts kompensation mellan de två lägren, som blir möjlig genom
att kvinnor i det hedniska lägret överger sina män och sluter sig till muslimerna.
— Som synes är versen återgiven med singularisformer, fastän den i originaltexten är formulerad med substantiv och verb i pluralis: ”om några av era hustrur – ge dem vars hustrur övergett dem vad de gett [dem i brudgåva]” (ö.a.).


Eftersom de icke-troende knappast kan förväntas gottgöra den muslimske
man vars hustru har övergivit honom, vilar denna plikt på det muslimska samfundet som helhet. I själva verket förekom sådana avfall från Islam bara sex gånger under Profetens livstid (alla före Mekkas erövring år 8 H.) och var gång fick
den övergivne mannen på Profetens order ersättning av den kollektiva skattkammaren för vad brudgåvan hade kostat honom (Baghawi och Zamakhshari).

Detta anknyter till vers 10 ovan och särskilt till orden ”förhör dem! … men
om ni har övertygat er om att de är troende …” etc. (se not 11). Profeten eller, i
senare tider, överhuvudet för den muslimska staten eller samfundet — eller den
som särskilt utsetts för detta ändamål (ö.a.) – är sålunda bemyndigad att, så långt
det är mänskligt möjligt, ”utröna” uppriktigheten i dessa kvinnors tro och därefter ta emot deras lojalitetsförklaring (bayah), vilken så att säga bildar avslutningen på ”förhöret”.


Ordet ”stjäla” innefattar här enligt Razi också all vinst uppnådd genom knep,
fusk och andra olagliga metoder.


Se not 2 till 24:2 angående termen ”äktenskapsbrott” (zina) (ö.a.).


Underförstått ”som de hedniska araberna gjorde, när de begravde oönskade
flickebarn levande” (se också not 145 till 6:151).


Ordagr.: ”mellan sina händer och fötter”; ”händerna och fötterna” symboliserar alla former av mänsklig verksamhet.


Jfr 58:14 och den därtill fogade noten 25, som förklarar syftningen i orden
om dem ”som söker vänskap och skydd hos människor som har drabbats av
Guds vrede”.


Dvs. bara människor utan verklig tro på ett liv efter detta kan förbli ”neutrala” i striden mellan rätt och orätt.


Dvs. därför att de helt avvisar tanken på uppståndelsen.