QuranReader

This Surah is entitled Ar Rahman, the word with which it begins. This title, however, deeply relates to the subject matter of the Surah too, for in it, from the beginning to the end, the manifestations and fruits of Allah's attribute of mercy and grace have been mentioned.

<h2>Name</h2>
This Surah is entitled Ar Rahman, the word with which it begins. This title, however, deeply relates to the subject matter of the Surah too, for in it, from the beginning to the end, the manifestations and fruits of Allah's attribute of mercy and grace have been mentioned.
<h2>Period of Revelation</h2>
The commentators generally hold the view that this is a Makki Surah, though according to some traditions which have been cited on the authority of Hadrat Abdullah bin Abbas, Ikrimah and Qatadah, it was revealed at Madinah. But, firstly, there are also some other traditions from these very authorities, which contradict this view; secondly, its subject matter bears a closer resemblance with the Makki Surahs than with the Madani Surahs; rather it appears to belong to the very early Makkah period. However, there are several authentic traditions which testify that it had been revealed in Makkah itself many years before the hijrah.
Musnad Ahmad contains a tradition from Hadarat Asma, daughter of Abu Bakr (may Allah bless them both), to the effect: "I saw the Messenger of Allah offering his Prayers in the sacred precincts of the Ka'bah facing the corner in which the "Black Stone" is fixed. This relates to the time when the Divine Command, fasda bi-ma tumar ("So, proclaim publicly, O Prophet, what you are being commanded") had not yet been revealed. The polytheists at that time were hearing the words, Fa-biayyi alaa'i Rabbi kuma tukadhdhi ban, being recited by him in the Prayer." This shows than this Surah had been sent down even before Surah Al-Hijr.
Al-Bazzar, Ibn Jarir, Ibn Al- Mundhir, Daraqutni (in Al Afrad), Ibn Marduyah and Ibn Al Khatib (in Al- Tarikh) have related, on the authority of Hadrat Abdullah bin Umar, that once the Holy Prophet (peace and blessings of Allah be upon him) recited Surah Ar-Rahman himself, or heard it recited before him : then he said to the people: How is it that I am not hearing from you the kind of good answer that the jinn had given to their Lord?When the people asked what it was he replied: "As I recited the Divine Words, Fa bi- ayyi alaa'i Rabbi-kuma tukadhdhiban, the jinn in response would repeat the words La bi shai'in min ni'mati Rabbi- na nukadhdhib : "We do not deny any of our Lord's blessings."
A similar theme has been related by Tirmidhi, Hakim and Hafiz Abu Bakr al-Bazzar from Hadrat Jabir bin Abdullah. Their tradition contains these words: "When the people kept silent on hearing the Surah Ar-Rahman, the Holy Prophet said 'I recited this very Surah before the jinn in the night when they had gathered together to hear the Qur'an. They responded to it better than you have. As I recited the Divine Words, Fa bi ayyi alaa'i Rabbikuma tukadhdhiban ("O jinn and men, which blessings of your Lord will you deny?") they would respond to it, saying: O our Lord, do not deny any of your blessings Praise is for You alone'!"
This tradition indicates that on the occasion of the incident that bas been related in Surah Al Ahqaf(<a href=/55/29-32>vv. 29-32</a>) of the jinn's hearing the Qur'an from the Holy Prophet (peace and blessings of Allah be upon him) he was reciting Surah Ar Rahman in the Prayer. This happened in the 10th year of the Prophethood when the Holy Prophet had halted at Makkah on his way back from Ta'if. Although in some other traditions it has been reported that the Holy Prophet did not know then that the jinn were hearing him recite the Qur'an, but afterwards Allah had informed him of this, it is not unreasonable to suppose that just as Allah had informed him of the jinn's hearing the Qur'an so also Allah Himself might have told him as to what answer they were giving on hearing Surah Ar Rahman.
These traditions only indicate that Surah Ar Rahman had been revealed even before Surahs Al-Hijr and Al-Ahqaf. Besides, we come across another tradition which shows that it is one of those Surahs which were the earliest Revelations at Makkah. Ibn Ishaq has related this on the authority of Hadrat Urwah bin Zubair: The Companions one day said to one another: "The Quraish have never heard any one recite the Qur'an publicly to them, and who would read out the Divine Word aloud to them Hadrat Abdullah bin Masud said that he would. The Companions expressed the apprehension that he might be subjected to a harsh treatment and said that it should better be done by a person of a powerful family, who would protect him if the Quraish tried to subject him to violence. Hadrat Abdullah said: 'Let me alone : my Protector is Allah.' So early next morning he went to the Ka'bah while the Quraish chiefs were sitting in their respective conferences. Hadrat Abdullah arrived at the Maqam (station of
Abraham) and began to recite Surah Ar- Rahman raising his voice as he did so. The Quraish first tried for a while to understand what he was saying. Then,when they realized that it was the Word that Muhammad (peace and blessings of Allah be upon him) was representing as the Word of God, they fell upon him and began to hit him in the face. But Hadrat Abdullah was not deterred : he continued to receive the slaps and to read the Qur'an as long as he could, At last, when he returned with a swollen face, the Companions said that they apprehended the same. He replied: 'God's enemies were never so light for me as they were today. If you say I'll recite the Qur'an to them again tomorrow.' They all said, 'No, you have done enough; you have made them listen to what they didn't want to bear.'" (Ibn Hisham, vol. 1, p. 336).
<h2>Theme and Subject Matter</h2>
This is the only Surah of the Qur'an in which besides men the jinn also, who are the other creation of the earth endowed with freedom of will and action, have been directly addressed, and both men and jinn have been made to realize the wonders of Allah's power, His countless blessings, their own helplessness and accountability before Him, and have been warned of the evil consequences of His disobedience and made aware of the best results of His obedience. Although at several other places in the Qur'an there are clear pointers to show that like the men the jinn too are a creation who have been endowed with freedom of will and action and are accountable, who have been granted the freedom of belief and unbelief, of obedience and disobedience, and among them too there are the believers and the unbelievers, the obedient and the rebellious, as among human beings, and among them too there exist such groups as have believed in the Prophets sent by God and in the Divine Books, this Surah
clearly points out that the message of the Holy Prophet (peace and blessings of Allah be upon him) and the Qur'an is meant both for men and for jinn and that his Prophethood is not restricted to human beings alone.
Although in the beginning of the Surah the address is directed only to human beings, for to them only belongs the vicegerency" of the earth, among them only have the Messengers of Allah been raised, and in their tongues only have the Divine Books been revealed, yet from verse 13 onward both the men and the jinn have been addressed and one and the same invitation has been extended to both.
The themes of the Surah have been couched in brief sentences in a specific sequence:
In <a href=/55/1-4>vv. 1-4</a> it has been stated that the teaching of the Qur'an is from Allah Almighty and it is the very demand of His mercy that He should provide guidance to mankind through this teaching, for it is He Who has created man as a rational and intelligent being.
In <a href=/55/5-6>vv. 5-6</a> it has been said that the whole system of the Universe is functioning under Allah's Sovereignty and everything in the earth and heavens is subject to His Command alone.
In <a href=/55/7-9>vv. 7-9</a> another important truth that has been expressed is that Allah has established the entire system of the Universe precisely and equitably on justice, and the nature of this system requires that those who dwell in it also should adhere to justice within the bounds of their authority and should not disturb the balance.
In <a href=/55/10-25>vv. 10-25</a> besides mentioning the wonders and excellences of Allah's might, references have been made to His those bounties from which the jinn and men are deriving benefit.
In <a href=/55/26-30>vv. 26-30</a> both the men and the jinn have been reminded of the truths that in this Universe no one except One God is immortal and imperishable, and there is none, from the lowest to the highest, who does not stand in need of God for his survival and other requirements. Whatever is happening here, from the earth to the heavens, is happening under His administration and control.
In <a href=/55/31-36>vv. 31-36</a> both the groups have been warned that the time is fast approaching when they will be called to account, which they will not be able to avoid, for God's Kingdom is encircling them from every side; it is not in their power to flee it; if they are involved in the misunderstanding that they can, they may try to do so.
In <a href=/55/37-38>vv. 37-38</a> it has been said that this accountability will be held on the Day of Resurrection.
In <a href=/55/39-45>vv. 39-45</a> the evil end of the guilty ones, from among men and jinn, who have been disobeying Allah in the world has been mentioned.
And from <a href=/55/46>verse 46</a> to the end of the Surah mention has been made of those rewards and blessings which will be granted to the righteous men and jinn who have led pious lives in the world and lived with a clear understanding that they will have to appear before their Lord one day and render an account of their deeds and actions.
This whole discourse is couched in oratorical language. It is a spirited and eloquent address in the course of which after mentioning each of the wonders of Allah's great power, and each of the blessings bestowed by Him, and each of the manifestations of His Sovereignty and dominion, and each of the details of His punishment and rewards, the jinn and men have been over and over again questioned: "Which then of the bounties and favors of your Lord will you deny ?" Below we shall explain that alaa is a word with many shades of meaning, which has been used in different senses at different places in this discourse, and this question to the the jinn and men bears its own special meaning at every place according to the context.

ٱلشَّمْسُ وَٱلْقَمَرُ بِحُسْبَانٍ

وَٱلنَّجْمُ وَٱلشَّجَرُ يَسْجُدَانِ

والسماء رفعها ووضع الميزان

وَٱلسَّمَآءَ رَفَعَهَا وَوَضَعَ ٱلْمِيزَانَ

أَلَّا تَطْغَوْا۟ فِى ٱلْمِيزَانِ

واقيموا الوزن بالقسط ولا تخسروا الميزان

وَأَقِيمُوا۟ ٱلْوَزْنَ بِٱلْقِسْطِ وَلَا تُخْسِرُوا۟ ٱلْمِيزَانَ

وَٱلْأَرْضَ وَضَعَهَا لِلْأَنَامِ

فيها فاكهة والنخل ذات الاكمام

فِيهَا فَـٰكِهَةٌ وَٱلنَّخْلُ ذَاتُ ٱلْأَكْمَامِ

والحب ذو العصف والريحان

وَٱلْحَبُّ ذُو ٱلْعَصْفِ وَٱلرَّيْحَانُ

فباي الاء ربكما تكذبان

فَبِأَىِّ ءَالَآءِ رَبِّكُمَا تُكَذِّبَانِ

خلق الانسان من صلصال كالفخار

خَلَقَ ٱلْإِنسَـٰنَ مِن صَلْصَـٰلٍ كَٱلْفَخَّارِ

وخلق الجان من مارج من نار

وَخَلَقَ ٱلْجَآنَّ مِن مَّارِجٍ مِّن نَّارٍ

رب المشرقين ورب المغربين

رَبُّ ٱلْمَشْرِقَيْنِ وَرَبُّ ٱلْمَغْرِبَيْنِ

مَرَجَ ٱلْبَحْرَيْنِ يَلْتَقِيَانِ

بَيْنَهُمَا بَرْزَخٌ لَّا يَبْغِيَانِ

يخرج منهما اللؤلؤ والمرجان

يَخْرُجُ مِنْهُمَا ٱللُّؤْلُؤُ وَٱلْمَرْجَانُ

وله الجوار المنشات في البحر كالاعلام

وَلَهُ ٱلْجَوَارِ ٱلْمُنشَـَٔاتُ فِى ٱلْبَحْرِ كَٱلْأَعْلَـٰمِ

كُلُّ مَنْ عَلَيْهَا فَانٍ

ويبقى وجه ربك ذو الجلال والاكرام

وَيَبْقَىٰ وَجْهُ رَبِّكَ ذُو ٱلْجَلَـٰلِ وَٱلْإِكْرَامِ

يساله من في السماوات والارض كل يوم هو في شان

يَسْـَٔلُهُۥ مَن فِى ٱلسَّمَـٰوَٰتِ وَٱلْأَرْضِ ۚ كُلَّ يَوْمٍ هُوَ فِى شَأْنٍ

سَنَفْرُغُ لَكُمْ أَيُّهَ ٱلثَّقَلَانِ

يا معشر الجن والانس ان استطعتم ان تنفذوا من اقطار السماوات والارض فانفذوا لا تنفذون الا بسلطان

يَـٰمَعْشَرَ ٱلْجِنِّ وَٱلْإِنسِ إِنِ ٱسْتَطَعْتُمْ أَن تَنفُذُوا۟ مِنْ أَقْطَارِ ٱلسَّمَـٰوَٰتِ وَٱلْأَرْضِ فَٱنفُذُوا۟ ۚ لَا تَنفُذُونَ إِلَّا بِسُلْطَـٰنٍ

يرسل عليكما شواظ من نار ونحاس فلا تنتصران

يُرْسَلُ عَلَيْكُمَا شُوَاظٌ مِّن نَّارٍ وَنُحَاسٌ فَلَا تَنتَصِرَانِ

فاذا انشقت السماء فكانت وردة كالدهان

فَإِذَا ٱنشَقَّتِ ٱلسَّمَآءُ فَكَانَتْ وَرْدَةً كَٱلدِّهَانِ

فيومئذ لا يسال عن ذنبه انس ولا جان

فَيَوْمَئِذٍ لَّا يُسْـَٔلُ عَن ذَنۢبِهِۦٓ إِنسٌ وَلَا جَآنٌّ

يعرف المجرمون بسيماهم فيؤخذ بالنواصي والاقدام

يُعْرَفُ ٱلْمُجْرِمُونَ بِسِيمَـٰهُمْ فَيُؤْخَذُ بِٱلنَّوَٰصِى وَٱلْأَقْدَامِ

هذه جهنم التي يكذب بها المجرمون

هَـٰذِهِۦ جَهَنَّمُ ٱلَّتِى يُكَذِّبُ بِهَا ٱلْمُجْرِمُونَ

يطوفون بينها وبين حميم ان

يَطُوفُونَ بَيْنَهَا وَبَيْنَ حَمِيمٍ ءَانٍ

ولمن خاف مقام ربه جنتان

وَلِمَنْ خَافَ مَقَامَ رَبِّهِۦ جَنَّتَانِ

فِيهِمَا عَيْنَانِ تَجْرِيَانِ

فيهما من كل فاكهة زوجان

فِيهِمَا مِن كُلِّ فَـٰكِهَةٍ زَوْجَانِ

متكئين على فرش بطائنها من استبرق وجنى الجنتين دان

مُتَّكِـِٔينَ عَلَىٰ فُرُشٍۭ بَطَآئِنُهَا مِنْ إِسْتَبْرَقٍ ۚ وَجَنَى ٱلْجَنَّتَيْنِ دَانٍ

فيهن قاصرات الطرف لم يطمثهن انس قبلهم ولا جان

فِيهِنَّ قَـٰصِرَٰتُ ٱلطَّرْفِ لَمْ يَطْمِثْهُنَّ إِنسٌ قَبْلَهُمْ وَلَا جَآنٌّ

كانهن الياقوت والمرجان

كَأَنَّهُنَّ ٱلْيَاقُوتُ وَٱلْمَرْجَانُ

هل جزاء الاحسان الا الاحسان

هَلْ جَزَآءُ ٱلْإِحْسَـٰنِ إِلَّا ٱلْإِحْسَـٰنُ

وَمِن دُونِهِمَا جَنَّتَانِ

فِيهِمَا عَيْنَانِ نَضَّاخَتَانِ

فيهما فاكهة ونخل ورمان

فِيهِمَا فَـٰكِهَةٌ وَنَخْلٌ وَرُمَّانٌ

فِيهِنَّ خَيْرَٰتٌ حِسَانٌ

حُورٌ مَّقْصُورَٰتٌ فِى ٱلْخِيَامِ

لم يطمثهن انس قبلهم ولا جان

لَمْ يَطْمِثْهُنَّ إِنسٌ قَبْلَهُمْ وَلَا جَآنٌّ

متكئين على رفرف خضر وعبقري حسان

مُتَّكِـِٔينَ عَلَىٰ رَفْرَفٍ خُضْرٍ وَعَبْقَرِىٍّ حِسَانٍ

تبارك اسم ربك ذي الجلال والاكرام

تَبَـٰرَكَ ٱسْمُ رَبِّكَ ذِى ٱلْجَلَـٰلِ وَٱلْإِكْرَامِ

och lärt henne att [tänka rätt] och uttrycka sig klart.

الشَّمْسُ وَالْقَمَرُ بِحُسْبَانٍ

Solen och månen [löper på Hans bud] i bestämda banor;

وَالنَّجْمُ وَالشَّجَرُ يَسْجُدَانِ

och stjärnorna och träden faller ned i tillbedjan [inför Honom].

وَالسَّمَاء رَفَعَهَا وَوَضَعَ الْمِيزَانَ 

Han har rest himlens valv och fastställt [alltings] mått,

أَلَّا تَطْغَوْا فِي الْمِيزَانِ

för att ni inte skall överskrida [dessa] mått

وَأَقِيمُوا الْوَزْنَ بِالْقِسْطِ وَلَا تُخْسِرُوا الْمِيزَانَ

utan ge rättvis vikt och inte mäta och väga för knappt.

وَالْأَرْضَ وَضَعَهَا لِلْأَنَامِ

Och Han har gjort jorden [till boplats] för allt levande;

فِيهَا فَاكِهَةٌ وَالنَّخْلُ ذَاتُ الْأَكْمَامِ

där finns frukter och dadelpalmer med blomkolvar i hölster

وَالْحَبُّ ذُو الْعَصْفِ وَالرَّيْحَانُ

och brödsäd på höga strån och örter som sprider vällukt.

فَبِأَيِّ آلَاء رَبِّكُمَا تُكَذِّبَانِ

Vilket av er [allsmäktige] Herres verk vill ni båda då förneka?

خَلَقَ الْإِنسَانَ مِن صَلْصَالٍ كَالْفَخَّارِ

Han har skapat människan av krukmakarlera, som [krukmakaren formar sina] lerkärl,

وَخَلَقَ الْجَانَّ مِن مَّارِجٍ مِّن نَّارٍ

och de osynliga väsendena har Han skapat av en bländande eldslåga.

Vilket av er [allsmäktige] Herres verk vill ni båda då förneka

رَبُّ الْمَشْرِقَيْنِ وَرَبُّ الْمَغْرِبَيْنِ

[Han är] de två soluppgångarnas Herre och de två solnedgångarnas Herre.

مَرَجَ الْبَحْرَيْنِ يَلْتَقِيَانِ

Han låter de två stora vattenmassorna röra sig fritt och mötas;

mellan dem [har Han likväl dragit] en skiljelinje som de inte kan överskrida.

Vilket verk av er [allsmäktige] Herre vill ni båda då förneka

يَخْرُجُ مِنْهُمَا اللُّؤْلُؤُ وَالْمَرْجَانُ

Från bådadera kommer pärlor och koraller.

وَلَهُ الْجَوَارِ الْمُنشَآتُ فِي الْبَحْرِ كَالْأَعْلَامِ 

Och Honom tillhör skeppen som höjer sig som berg över havets yta.

وَيَبْقَى وَجْهُ رَبِّكَ ذُو الْجَلَالِ وَالْإِكْرَامِ

men din Herre förblir i evighet i Sitt majestät och Sin härlighet.

فَبِأَيِّ آلَاء رَبِّكُمَا تُكَذِّبَانِ 

يَسْأَلُهُ مَن فِي السَّمَاوَاتِ وَالْأَرْضِ كُلَّ يَوْمٍ هُوَ فِي شَأْنٍ

Alla som [befolkar] himlarna och jorden är beroende av Honom; varje stund är Han verksam och ingriper [i skeendena].

سَنَفْرُغُ لَكُمْ أَيُّهَا الثَّقَلَانِ

[I SINOM] tid skall Vi ställa er till ansvar, ni syndbelastade varelser av båda slag!

يَا مَعْشَرَ الْجِنِّ وَالْإِنسِ إِنِ اسْتَطَعْتُمْ أَن تَنفُذُوا مِنْ أَقْطَارِ السَّمَاوَاتِ وَالْأَرْضِ فَانفُذُوا لَا تَنفُذُونَ إِلَّا بِسُلْطَانٍ

Om ni, osynliga väsen och människor, [tror att ni] kan fly bort genom himlarnas och jordens yttersta gränstrakter [undan Gud], fly! Men ni kan inte fly annat än med en fullmakt [från Honom]!

Ni blir måltavla för [strömmar] av eld och smält koppar, och ingen skall komma till er hjälp.

فَإِذَا انشَقَّتِ السَّمَاء فَكَانَتْ وَرْدَةً كَالدِّهَانِ

När himlen rämnar och färgas ljusröd som nygarvat läder -

vilket av er [allsmäktige] Herres verk vill ni båda då förneka? -

فَيَوْمَئِذٍ لَّا يُسْأَلُ عَن ذَنبِهِ إِنسٌ وَلَا جَانٌّ

Då skall ingen fråga ställas till vare sig människor eller osynliga väsen om [deras] synder.

يُعْرَفُ الْمُجْرِمُونَ بِسِيمَاهُمْ فَيُؤْخَذُ بِالنَّوَاصِي وَالْأَقْدَامِ

De trotsiga, obotfärdiga syndarna skall kännas igen på sina [särskilda] kännetecken och de skall gripas i pannluggen och i fötterna.

هَذِهِ جَهَنَّمُ الَّتِي يُكَذِّبُ بِهَا الْمُجْرِمُونَ 

DETTA ÄR helvetet, vars existens de obotfärdiga syndarna förnekar;

يَطُوفُونَ بَيْنَهَا وَبَيْنَ حَمِيمٍ آنٍ

där skall de vandra av och an mellan [eld] och skållhett vatten.

وَلِمَنْ خَافَ مَقَامَ رَبِّهِ جَنَّتَانِ

MEN DEN som bävar vid tanken på att han en gång skall stå [till svars] inför sin Herre honom [väntar] två lustgårdar -

[två lustgårdar] med de lummigaste träd.

vilket av er [allsmäktige] Herres verk vill ni båda då förneka

فِيهِمَا مِن كُلِّ فَاكِهَةٍ زَوْجَانِ

I båda finns två slag av alla frukter -

مُتَّكِئِينَ عَلَى فُرُشٍ بَطَائِنُهَا مِنْ إِسْتَبْرَقٍ وَجَنَى الْجَنَّتَيْنِ دَانٍ

[I lustgårdarna skall de saliga vila] på mjuka mattor bland kuddar, fodrade med sidenbrokad, och i båda lustgårdarna skall all frukt finnas inom nära räckhåll.

فِيهِنَّ قَاصِرَاتُ الطَّرْفِ لَمْ يَطْمِثْهُنَّ إِنسٌ قَبْلَهُمْ وَلَا جَانٌّ

Där finns de med blygt sänkta blickar, som varken människor eller osynliga väsen förut kommit nära -

كَأَنَّهُنَّ الْيَاقُوتُ وَالْمَرْجَانُ

هَلْ جَزَاء الْإِحْسَانِ إِلَّا الْإِحْسَانُ

Skulle belöningen för den som gör gott vara annat än gott

Förutom dessa två finns [ytterligare] två lustgårdar, -

vilket verk av er [allsmäktige] Herre vill ni båda då förneka? -

två lustgårdar av den djupaste, yppigaste grönska.

فِيهِمَا فَاكِهَةٌ وَنَخْلٌ وَرُمَّانٌ

I båda finns [alla slags] frukter och dadelpalmer och granatäppelträd.

فِيهِنَّ خَيْرَاتٌ حِسَانٌ

I dessa [lustgårdar] finns de bästa, de skönaste [följeslagerskor] -

حُورٌ مَّقْصُورَاتٌ فِي الْخِيَامِ

med de fagraste mörka ögon, dolda för allas blickar -

لَمْ يَطْمِثْهُنَّ إِنسٌ قَبْلَهُمْ وَلَا جَانٌّ

som varken människor eller osynliga väsen förut kommit nära.

مُتَّكِئِينَ عَلَى رَفْرَفٍ خُضْرٍ وَعَبْقَرِيٍّ حِسَانٍ

[Där skall de saliga] vila på rikt mönstrade mattor stödda på gröna kuddar.

تَبَارَكَ اسْمُ رَبِّكَ ذِي الْجَلَالِ وَالْإِكْرَامِ

VÄLSIGNAT vare din Herres namn, omstrålat av makt, ära och härlighet!

FEMTIOFEMTE SURAN
AR-RAHMAN (DEN NÅDERIKE)
Perioden oviss
TROTS att flertalet kommentatorer anser att denna sura uppenbarades
i Mekka, har Zamakhshari och, bland senare generationer av exegeter,
Suyuti uppfattningen att den tillhör Medina-perioden. Baydawi lämnar
frågan öppen och tillägger att delar av den kan ha uppenbarats före Profetens
hidjrah till Medina och andra delar senare. Enligt vissa auktoriteter
följde den omedelbart efter sura 13 (”Åska”), en åsikt som dock inte
för problemet närmare dess lösning, eftersom inte heller denna sura
med säkerhet kan förläggas till endera perioden.

Ar-Rahman

Ordet al-bayan – enligt Raghib ”det varigenom en företeelse definieras och
klargörs [för intellektet]” – avser både tänkande och tal eftersom det betecknar
såväl förmågan att göra ett ting eller ett begrepp uppenbart för tanken och att 
definitionsmässigt rätt avgränsa det från andra ting eller begrepp, som förmågan
att klart uttrycka detta i tal eller skrift (Tadj al-Arus); detta är bakgrunden till
formuleringen ovan. Jfr 2:31 – ”Han gav Adam kunskap om alla tings namn”
(dvs. förmågan till begreppsmässigt tänkande) – och därtill fogad not 23.

Ordagr.: ”[i banor som] kan beräknas”.

Substantivet mizan med den vanliga betydelsen ”våg” har här den utvidgade
innebörden ”mått” eller ”mätning”, oavsett hur den utförs (Zamakhshari), i
både konkret och abstrakt mening. (Jfr också användningen av ordet i överförd
bemärkelse i 42:17 och 57:25.)

Flertalet klassiska kommentatorer tolkar dualisformen av pronomen och verb
i denna vers – rabbikuma (”bådas er Herre”) och tukadhdhiban (”förnekar ni
båda”) – som avseende de två världarna, människornas och de ”osynliga väsendenas” 
(djinn – se härom Bihang III); en annan förklaring (nämnd bl.a. av Razi)
är att man här har en uppdelning av människosläktet i dess två huvudkomponenter, 
män och kvinnor, som båda är Koranens adressater. – Det plurala substantivet ala betyder 
”välsignelser” eller ”välgärningar”, men då meningen ovan, som upprepas otaliga gånger i suran, 
inte enbart syftar på Guds välgärningar gentemot Sin skapelse utan mer allmänt på alla yttringar 
av Hans skaparkraft och allmakt, betraktar några av de första kommentatorerna – bland dem Ibn
Zayd enligt citat hos Tabari – detta ord här som synonymt med qudrah (”kraft”, ”allmakt”). 
— Översättaren har tagit fasta på denna sistnämnda synpunkt (ö.a.).

Jfr 15:27 – ”ökenvindens eld (nar as-samum)” – i båda uttrycken betonas alltså deras okroppsliga 
ursprung och det element som de består av. Betydelsen av ordet djinn (eller, som här ovan, djann – ”osynliga väsen”) 
har berörts i korthet i not 85 fogad till 6:100 samt i not 65 till 37:158; ämnet ges en utförligare behandling i Bihang III.

Dvs. soluppgångarnas och solnedgångarnas yttersta punkter under sommaroch vinterhalvåret (se 37:5 och 70:40), 
vari inbegrips ”allt som är däremellan”; formeln kan uppfattas som en metonymi för förhållandet att Gud är den 
yttersta Orsaken till himlakropparnas rörelse.

Se 25:53 och de därtill fogade noterna 41 och 42.

Omnämnandet av skeppen som tillhörande Gud riktar uppmärksamheten
mot det faktum att den mänskliga intelligensen och uppfinningsförmågan är
Guds gåvor – ett återsken av Hans skaparkraft – som visar sig i allt som människan 
kan åstadkomma. (Se också 42:32–34 och därtill fogade noter.)

Ordagr.: ”var och en på den (alayha)”, dvs. på jorden. Ibn Kathir tolkar här
in även ”de som befolkar himlarna”, då han tycks uppfatta pronominet ha i
alayha som syftande på universum i dess helhet.

Ordagr.: ”din Herres ansikte”; ordet ”ansikte” används metonymiskt i klassisk arabiska 
för att beteckna någons ”jag” eller ”hela varelse”. Här syftar uttrycket på Guds väsen eller 
verklighet. Jfr också 28:88 – ”Allt skall förgå utom Han – eg. ’Hans ansikte’ – [som förblir i evighet]”.

Ordagr.: ”De … ber [el. ’bönfaller’] Honom”, dvs. är beroende av Honom för skydd och försörjning.

Dvs. ”ni människor och osynliga väsen …” etc. — eller – se not 4 ovan – ”ni
män och kvinnor …” (ö.a.). – Enligt en tolkning som Razi citerar ligger det i 
beteckningen thaqalan (dualis av thaqal, ”något som tynger”) en underförstådd erinran 
om att både män och kvinnor har samma benägenhet att synda och därför
båda bär en börda av synd. — Den vanliga tolkningen av ordet thaqalan är icke
desto mindre ”människor och osynliga väsen” (ö.a.).

Se not 110 till 6:128, som analyserar uttrycket mashar al-djinn wa-l-ins,
och särskilt notens sista fyra rader (ö.a.).

Eg. ”tränga fram” (ö.a.). – Underförstått ”för att undkomma Guds straff”.
— Tolkningen följer Ibn Kathir (ö.a.).

Dvs. ”om inte Gud vill annorlunda” (dvs. befriar er från helvetets straff); jfr
sista stycket i 6:128 och not 112.

Detta är en av flera möjliga tolkningar av ordet dihan, uppfattat som synonym till adim 
(Zamakhshari). En annan är ”brinnande olja” (se Tabari) och ännu en tolkning är ”olivoljans 
bottensats” (Raghib). Alla vill uttrycka detsamma, nämligen den plötsliga och överraskande 
förändring av himlens färg i det ögonblick då den Yttersta stunden närmar sig.

Dvs. syndarna skall ”få återse [alla] sina handlingar” (18:49), och ”deras
tungor och deras händer och fötter skall vittna emot dem om vad de gjorde”
(24:24).

Detta är en anspelning på deras djupa förödmjukelse och skam. När den
gamla tidens araber ville framhålla att en människa helt dominerades av en annan
brukade de säga: ”Hans pannlugg är i dens eller dens hand.” (Se också 96:15–16
och därtill fogad not 8.)

Se not 60 till sista meningen i 6:70 med kommentar till översättningen av
ordet hamim – figurligt, ”brännande förtvivlan” eller efter bokstaven, ”[dryck
av] skållhett vatten”. Den allegoriska karaktären av alla Koranens beskrivningar
av ”belöningar” och ”straff” i livet efter detta är omisskännligen antydd i formuleringen 
av versen ovan. — Översättaren finner för sin del att det allegoriska elementet inte i alla 
sammanhang gör en omformulering eller parafrasering av texten nödvändig eller önskvärd och 
har därför återgett versen i enlighet med ordalydelsen (ö.a.).  

Dvs. två slag av paradis som upplevs samtidigt. De klassiska kommentatorerna har på denna punkt 
lagt fram olika tolkningar, t.ex. ”ett paradis för goda gärningar och ett för undvikande av synd” 
(Zamakhshari); eller ett paradis som ”omfattar både andliga och fysiska fröjder, [så att den salige 
tror sig] uppleva två paradis” (Razi). — Sayyid Qutb tycker sig i dessa ord om två lustgårdar se en
motsvarighet till vad sura 56 säger i verserna 7–12 och 88–91 om en tudelning av den grupp som har paradiset 
till arvedel, nämligen ”de som skall stå på den högra sidan” och ”de främsta som skall vara i Guds närhet”; 
de många hänvisningarna i Koranen till att Gud skall ”upphöja några över de andra” och att några överträffar 
andra i ”grad” eller ”rang” – se t.ex. 3:163, 4:96, 6:132, 8:4 och 20:75 – förefaller ge stöd åt denna tanke (ö.a.). 
– (Man kan till sist också dra slutsatsen att det i detta eftertryckliga påpekande att det finns ”två lustgårdar i
paradiset”, liksom i den föregående hänvisningen till syndarnas ”vandring mellan helvetets eld och skållhett vatten”, 
ligger en tydlig erinran om den allegoriska karaktären av alla beskrivningar av det kommande livet, 
liksom att intensiteten i – eller mångfalden av – alla förnimmelser i detta kommande liv, möjliga och inte möjliga att 
föreställa sig, trotsar varje definition. De följande skildringarna av paradisets fröjder måste förstås i detta symboliska ljus.)

Substantivet fann (ovan i pluralformen afnan) med grundbetydelsen ”sort”,
”slag” eller ”sätt” (”fason”) kan i detta fall enligt Tabari tolkas som lawn (”färg”
eller ”färgskiftning”). Afnan lär kunna uppfattas som ”dubbel” pluralis och då
kunna översättas med ”många färgvariationer”; och – detta framhåller Tadj al-Arus – eftersom en av de vedertagna betydelsenyanserna av ordet fann är ”något
underbart”, kan afnan också tolkas som ”många underbara ting”. — En ytterligare 
distinktion kan påpekas: afnan är pluralform också till ordet fanan, som
betyder ”gren” eller ”palmkvist”, och detta har föranlett kommentatorerna i
stort antal att här se en antydan om ”rik växtlighet”, ”svalkande skugga”, ”många
slag av frukter”, osv. (ö.a.). – Angående omöjligheten att beskriva det som kallas
”paradiset” hänvisas till 32:17 och not 15.

De ”två källorna” i paradiset erinrar om de ”två haven”, (18:60–61) vilka
enligt Baydawi symboliserar de två kunskapskällor som är tillgängliga för människan: 
den kunskap som kan nås genom iakttagelse av yttre fenomen och analys av dessa med hjälp 
av förnuftet (ilm az-zahir), och den som är ett resultat av inre, mystisk insikt (ilm al-batin).

Zamakhshari: ”en välbekant sort och en främmande (gharib)” – dvs. begrepp
och förnimmelser som kan relateras till erfarenheter från livet på jorden, 
och sådana som människan ännu inte kan föreställa sig och som därför bara kan 
antydas med hjälp av symboler och allegorier. Angående den djupare innebörden av
begreppet allegori hänvisas till 3:7 och den därtill fogade noten 8.

Jfr 18:31 och not 41. Vilan ”på mjuka mattor” eller ”bland kuddar” är en
symbol för fullkomlig ro och sinnesfrid. Att ”kuddarna” i paradiset beskrivs som
fodrade med sidenbrokad kan tänkas syfta till att förmedla idén att liksom ett
foder i allmänhet inte är synligt, skönheten i paradiset ingenting har med yttre
prål att göra utan är av ett innerligt, andligt slag (Razi). En liknande tanke uppträder 
också i en tidig uttolkning, återgiven av Zamakhshari, enligt vilken ”mattorna” i fråga är av ljus.

Se 56:35–36 och not 14. Angående uttrycket qasirat at-tarf (bokstavligen
”de som kyskt [el. ’blygt’] sänker blicken”), vilket förekommer första gången i
Koranen på detta ställe, se not 46 till 38:52.

Flertalet kommentatorer menar – föga övertygande – att de ”två ytterligare
lustgårdarna” är till för mindre förtjänstfulla troende. I stället för denna, något
godtyckliga, klent underbyggda tolkning, torde man vara berättigad att framhålla att 
sammanställningen av ”två andra lustgårdar” med de förut nämnda frammanar ett paradisiskt 
oändlighetsperspektiv: lustgårdar bortom lustgårdar bortom lustgårdar, beskrivna med smärre 
variationer men alla symboler för den högsta lycksalighet.

Dvs., enligt Tadj al-Arus, på grund av riklig vattning. Det bör uppmärksammas att 
adjektivet ”grön” ofta förekommer i Koranen med innebörden frisk ungdomlighet, 
t.ex. de ”gröna dräkter” som paradisets invånare skall bära (18:31 och 76:21) 
eller de ”gröna kuddar” bland vilka de skall sätta sig till rätta (vers 76 i denna sura).

Angående substantivet hur (pluralform, gemensam för mask. och fem.) se
not 8 till 56:22, där detta ord uppträder för första gången i Koranen; 
se också not 13 till 56:34. — Orden ”dolda för allas blickar” är en fri 
översättning av originalets maqsurat fil-khiyam (bokstavligen ”dolda i tälten”), 
ett uttryck som enligt kommentatorerna anspelar på den diskretion och tillbakadragenhet 
som en ärbar kvinna bör iaktta (ö.a.).

ٱلرَّحۡمَٰنُal-raḥmānu١

al-raḥmānu
١