QuranReader

The Surah is so designated after the word `abasa with which it opens.

<h2>Name</h2><p>The Surah is so designated after the word <em>\`abasa</em> with which it opens.</p><h2>Period of Revelation</h2><p>The commentators and traditionists are unanimous about the occasion of the revelation of this Surah. According to them, once some big chiefs of Makkah were sitting in the Holy Prophet's assembly and he was earnestly engaged in trying to persuade them to accept Islam. At that very point, a blind man, named Ibn Umm Maktum, approached him to seek explanation of some point concerning Islam. The Holy Prophet (upon whom be peace) disliked his interruption and ignored him. Thereupon Allah sent down this Surah. From this historical incident the period of the revelation of this Surah can be precisely determined.</p><p>In the first place, it is confirmed that Hadrat Ibn Umm Maktum was one of the earliest converts to Islam. Hafiz Ibn Hajar and Hafiz Ibn Kathir have stated that he was one of those who had accepted Islam at a very early stage at Makkah.</p><p>Secondly, some of the traditions of the Hadith which relate this incident show that he had already accepted Islam and some others show that be was inclined to accept it and had approached the Holy Prophet in search of the truth. Hadrat Aishah states that coming to the Holy Prophet he had said: "O Messenger of Allah, guide me to the straight path." (Tirmidhi, Hakim, Ibn Hibban, Ibn Jarir, Abu Ya'la. According to Hadrat Abdullah bin Abbas, he had asked the meaning of a verse of the Qur'an and said to the Holy Prophet: "O Messenger of Allah, teach me the knowledge that Allah has taught you." Ibn Jarir, Ibn Abu Hatim). These statements show that he had acknowledged the Holy Prophet (upon whom be peace) as a Messenger of Allah and the Quran as a Book of Allah. Contrary to this, Ibn Zaid has interpreted the words <em>la allahu yazzakka</em> of verse 3 to mean: <em>la allahu yuslim</em> : "maybe that he accepts Islam." (Ibn Jarir) And Allah's own words: "What would make you know that he might reform, or heed the admonition, and admonishing might profit him?" and "The one who comes to you running, of his own will, and fears, from him you turn away", point out that by that time he had developed in himself a deep desire to learn the truth: he had come to the Holy Prophet with the belief that he was the only source of guidance and his desire would be satisfied only through him; his apparent state also reflected that if he was given instruction, he would benefit by it.</p><p>Thirdly, the names of the people who were sitting in the Holy Prophet's assembly at that time, have been given in different traditions. In this list we find the names of \`Utbah, Shaibah, Abu Jahl, Umayyah bin Khalaf, Ubayy bin Khalaf, who were the bitterest enemies of Islam. This shows that the incident took place in the period when these chiefs were still on meeting terms with the Holy Prophet and their antagonism to Islam had not yet grown so strong as to have stopped their paying visits to him and having dialogues with him off and on. All these arguments indicate that this is one of the very earliest Surahs to be revealed at Makkah.</p><h2>Theme and Subject Matter</h2><p>In view of the apparent style with which the discourse opens, one feels that in this Surah Allah has expressed His displeasure against the Holy Prophet (upon whom be peace) for his treating the blind man with indifference and attending to the big chiefs exclusively. But when the whole Surah is considered objectively, one finds that the displeasure, in fact, has been expressed against the disbelieving Quraish, who because of their arrogant attitude and indifference to the truth, were rejecting with contempt the message of truth being conveyed by the Holy Prophet (upon whom be peace). Then, besides teaching him the correct method of preaching, the error of the method that he was adopting at the start of his mission has also been pointed out. His treating the blind man with neglect and disregard and devoting all his attention to the Quraish chiefs was not for the reason that he regarded the rich as noble and a poor blind man as contemptible, and, God forbid, there was some rudeness in his manner for which Allah reproved him. But, as a matter of fact, when a caller to Truth embarks on his mission of conveying his message to the people, he naturally wants the most influential people of society to accept his message so that his task becomes easy, for even if his invitation spreads among the poor and weak people, it cannot make much difference. Almost the same attitude had the Holy Prophet (upon whom be peace) also adopted in the beginning, his motive being only sincerity and a desire to promote his mission and not any idea of respect for the big people and hatred for the small people. But Allah made him realize that that was not the correct method of extending invitation to Islam, but from his mission's point of view, every man, who was a seeker after truth, was important, even if he was weak, or poor, and every man, who was heedless to the truth, was unimportant, even if he occupied a high position in society. Therefore, he should openly proclaim and convey the teachings of Islam to all and sundry, but the people who were really worthy of his attention, were those who were inclined to accept the Truth, and his sublime and noble message was too high to be presented before those haughty people who in their arrogance and vanity thought that they did not stand in need of him but rather he stood in need of them.</p><p>This is the theme of <a href="/80/1-16" rel="noopener noreferrer" target="_blank">vv. 1-16</a>. From <a href="/80/17" rel="noopener noreferrer" target="_blank">verse 17</a> onward the rebuke directly turns to the disbelievers, who were repudiating the invitation of the Holy Messenger of Allah (upon whom be peace). In this, first they have been reproved for their attitude which they had adopted against their Creator, Providence and Sustainer. In the end, they have been warned of the dreadful fate that they would meet in consequence of their conduct on the Day of Resurrection.</p>

أَن جَآءَهُ ٱلْأَعْمَىٰ

وَمَا يُدْرِيكَ لَعَلَّهُۥ يَزَّكَّىٰٓ

أَوْ يَذَّكَّرُ فَتَنفَعَهُ ٱلذِّكْرَىٰٓ

أَمَّا مَنِ ٱسْتَغْنَىٰ

فَأَنتَ لَهُۥ تَصَدَّىٰ

وَمَا عَلَيْكَ أَلَّا يَزَّكَّىٰ

وَأَمَّا مَن جَآءَكَ يَسْعَىٰ

فَأَنتَ عَنْهُ تَلَهَّىٰ

كَلَّآ إِنَّهَا تَذْكِرَةٌ

فَمَن شَآءَ ذَكَرَهُۥ

فِى صُحُفٍ مُّكَرَّمَةٍ

مَّرْفُوعَةٍ مُّطَهَّرَةٍۭ

قُتِلَ ٱلْإِنسَـٰنُ مَآ أَكْفَرَهُۥ

مِنْ أَىِّ شَىْءٍ خَلَقَهُۥ

مِن نُّطْفَةٍ خَلَقَهُۥ فَقَدَّرَهُۥ

ثُمَّ ٱلسَّبِيلَ يَسَّرَهُۥ

ثُمَّ أَمَاتَهُۥ فَأَقْبَرَهُۥ

ثُمَّ إِذَا شَآءَ أَنشَرَهُۥ

كَلَّا لَمَّا يَقْضِ مَآ أَمَرَهُۥ

فلينظر الانسان الى طعامه

فَلْيَنظُرِ ٱلْإِنسَـٰنُ إِلَىٰ طَعَامِهِۦٓ

أَنَّا صَبَبْنَا ٱلْمَآءَ صَبًّا

ثُمَّ شَقَقْنَا ٱلْأَرْضَ شَقًّا

فَأَنۢبَتْنَا فِيهَا حَبًّا

وَزَيْتُونًا وَنَخْلًا

وَفَـٰكِهَةً وَأَبًّا

مَّتَـٰعًا لَّكُمْ وَلِأَنْعَـٰمِكُمْ

فَإِذَا جَآءَتِ ٱلصَّآخَّةُ

يَوْمَ يَفِرُّ ٱلْمَرْءُ مِنْ أَخِيهِ

وَصَـٰحِبَتِهِۦ وَبَنِيهِ

لكل امرئ منهم يومئذ شان يغنيه

لِكُلِّ ٱمْرِئٍ مِّنْهُمْ يَوْمَئِذٍ شَأْنٌ يُغْنِيهِ

وُجُوهٌ يَوْمَئِذٍ مُّسْفِرَةٌ

ضَاحِكَةٌ مُّسْتَبْشِرَةٌ

ووجوه يومئذ عليها غبرة

وَوُجُوهٌ يَوْمَئِذٍ عَلَيْهَا غَبَرَةٌ

اولئك هم الكفرة الفجرة

أُو۟لَـٰٓئِكَ هُمُ ٱلْكَفَرَةُ ٱلْفَجَرَةُ

när den blinde mannen kom fram till honom.

وَمَا يُدْرِيكَ لَعَلَّهُ يَزَّكَّى

Och kanske skulle han - hur hade du kunnat ana detta? - [kanske skulle han] ha vuxit i renhet

أَوْ يَذَّكَّرُ فَتَنفَعَهُ الذِّكْرَى

eller ha tagit emot och dragit nytta av vad du skulle ha sagt [honom]

أَمَّا مَنِ اسْتَغْنَى

Den som inte tror sig behöva [Gud och Hans ord],

وَمَا عَلَيْكَ أَلَّا يَزَّكَّى

fastän ingen kan klandra dig om han inte renas från sin synd;

وَأَمَّا مَن جَاءكَ يَسْعَى

men den som kom till dig med sin enträgna bön

فَأَنتَ عَنْهُ تَلَهَّى

كَلَّا إِنَّهَا تَذْكِرَةٌ

NEJ [låt] detta bli en påminnelse [för dig]!

Och låt den som vill lägga den på minnet!

فِي صُحُفٍ مُّكَرَّمَةٍ 

[Bevarade] på ark som behandlas med vördnad,

مَّرْفُوعَةٍ مُّطَهَّرَةٍ

hålls de högt i ära, obesmittade av [jordisk smuts];

[himmelska] budbärare bär dem i sina händer,

قُتِلَ الْإِنسَانُ مَا أَكْفَرَهُ

[Men] genom sin ihärdiga förnekelse av sanningen drar människan på sig [Guds] fördömelse och utestänger sig själv från Hans nåd!

مِنْ أَيِّ شَيْءٍ خَلَقَهُ

مِن نُّطْفَةٍ خَلَقَهُ فَقَدَّرَهُ

Han har skapat henne av en droppe sädesvätska och ger henne därefter de egenskaper [som hennes uppgift kräver].

ثُمَّ السَّبِيلَ يَسَّرَهُ

ثُمَّ أَمَاتَهُ فَأَقْبَرَهُ

Till sist låter Han henne dö och begravas,

ثُمَّ إِذَا شَاء أَنشَرَهُ

och när Han vill skall Han väcka henne till nytt liv.

كَلَّا لَمَّا يَقْضِ مَا أَمَرَهُ

Men [människan] har inte fullgjort de plikter som Han har lagt på henne!

فَلْيَنظُرِ الْإِنسَانُ إِلَى طَعَامِهِ

أَنَّا صَبَبْنَا الْمَاء صَبًّا 

ثُمَّ شَقَقْنَا الْأَرْضَ شَقًّا

och låter sedan [de spirande fröna] öppna fåror i jorden

فَأَنبَتْنَا فِيهَا حَبًّا

och [andra träd som bildar] lummiga parker

مَّتَاعًا لَّكُمْ وَلِأَنْعَامِكُمْ

فَإِذَا جَاءتِ الصَّاخَّةُ

NÄR [Uppståndelsens dag] bryter in [med ett mäktigt dån],

يَوْمَ يَفِرُّ الْمَرْءُ مِنْ أَخِيهِ

وَصَاحِبَتِهِ وَبَنِيهِ

لِكُلِّ امْرِئٍ مِّنْهُمْ يَوْمَئِذٍ شَأْنٌ يُغْنِيهِ

ja, var och en av dem skall ha nog av sina egna bekymmer.

Den Dagen kommer några ansikten att stråla av glädje,

Men några ansikten kommer den Dagen att täckas av damm

أُوْلَئِكَ هُمُ الْكَفَرَةُ الْفَجَرَةُ

de är de som förnekade sanningen och sjönk djupt i synd.

ÅTTIONDE SURAN
ABASA (MED BISTER MIN)
Mekka-perioden
DE FÖRSTA tio verserna av denna sura uppenbarades i omedelbar anslutning
till en händelse som inträffade i ett mycket tidigt skede av Profetens
verksamhet och som bevittnades av ett antal av hans samtida (se
verserna 1–2 och not 1 nedan). Suran har, från det den uppenbarades,
alltid betecknats med den fras som inleder den.

'Abasa

Enligt många väl dokumenterade ”traditioner” stod Profeten en dag fördjupad i samtal med några av de förnämsta ledarna för det hedniska Mekka, vilka
han hoppades kunna övertyga om sanningen i sitt budskap – och, genom dem,
hela samhället. Då kom en av hans anhängare, den blinde Abd Allah ibn Shurayh – kallad Ibn Umm Maktum efter sin farmor – fram till honom och bad om
en upprepning av eller förklaring till vissa tidigare avsnitt av Koranen. Förargad
över detta störande avbrott i vad han i den stunden betraktade som ett viktigare
förehavande, ”vände sig” Muhammad ”med bister min bort” från den blinde –
och fick där på stunden, genom uppenbarelsen av de första tio verserna i denna
sura, ta emot Guds förebråelser för sitt handlingssätt. Under senare år hälsade
han ofta Ibn Umm Maktum med de ödmjuka orden: ”Jag hälsar välkommen den
för vars skull min Herre tillrättavisade mig (‘atabani)!”
Ur dessa Koranens stränga ord – strängheten markeras genom bruket av tredje
person i de två första verserna – kan den indirekta meningen utläsas att vad som
endast skulle ha varit en oartighet utan större betydelse från en vanlig människas
sida antog, när det gällde en profet, aspekten av ett felsteg som förtjänade en gudomlig förebråelse. På ett annat plan belyser händelsen den koraniska uppenbarelsens objektiva karaktär: det är ju uppenbart att Profeten, när han här låter
människorna veta att Gud har tillrättavisat honom, ”inte talar av egen drift” (jfr
53:3).

Dvs. som inte vill veta av Guds ledning – med syftning på de sturska hedniska ledarna som Profeten samtalade med.

Ordagr.: ”det är inte ditt ansvar (ma alayka) om han inte uppnår renhet”

Flertalet kommentatorer torde uppfatta ordet ”påminnelse” i vers 11 som slutorden i den gudomliga förebråelsen, medan orden i nästa vers ses som syftande på
Koranens egna förmaningar och varningar (ö.a.).

Se sura 74, not 9, angående översättningen av qutila (eg. ”han [’hon’ dvs.
’människan’] har dödats”). — En alternativ översättning av meningen, där verbformen uppfattas som optativ, är: ”Måtte människan fördömas [av Gud] för sin
förnekelse!” (Ö.a.)

Med hänsyn till de organiska funktioner som hennes kropp och intellekt skall
fullgöra, och till den omgivning som skall bli hennes. Fastän verserna 18–22 alla
är avfattade i tempus för fullbordad handling, beskriver de helt uppenbart en
ständigt pågående verksamhet — och det är därför legitimt att i översättningen,
där så är lämpligt ur stilistisk synpunkt, använda tempus för pågående handling
(ö.a.).


Ordagr.: ”Han gör vägen lätt för henne.” Detta anspelar på att Gud utrustar
människan med de intellektuella gåvor som sätter henne i stånd att skilja mellan
gott och ont samt att dra fördel av de möjligheter och resurser som hennes jor-
diska omgivning erbjuder henne.

Några kommentatorer menar att det här uteslutande är fråga om den typ av
människa som omtalas i vers 17 ovan, medan andra anser – vilket förefaller mer
sannolikt – att det är människan i allmänhet som avses. Mudjahid har enligt
Tabari sagt: ”Ingen människa har någonsin fullgjort alla de plikter som lagts på
henne”, och en liknande utsaga tillskrivs Al-Hasan al-Basri av Baghawi. Eller:
”Aldrig har människan, från Adams tid till våra dagar, varit fri från fel och brister” (Zamakhshari, Baydawi) – detta i enlighet med Koranens lära att egenskapen fullkomlighet tillkommer Gud ensam.

I detta ligger underförstått att människan, som borde vara tacksam för dessa
Guds gåvor, i regel inte visar tacksamhet, och detta anknyter till den i nästa avsnitt frammanade bilden av Uppståndelsens dag, som den föregående hänvisningen till livets ständiga förnyelse redan pekade på. — Sayyid Qutb framhåller
här att människan, som genom uppenbarelsen vet vad som skall ske med henne,
oftast dock försummar att förbereda sig för räkenskapen och domen (ö.a.).


Efter att ha visat hur Gud har makt att frambringa liv ur en till synes död
jord, riktar suran nu uppmärksamheten på Hans makt att återuppväcka de döda.

عَبَسَʿabasaوَتَوَلَّىٰٓwatawallā١

ʿabasa
watawallā
١