QuranReader

It is derived from the word wan-nazi`at with which the Surah opens.

<h2>Name</h2>
<p>It is derived from the word <em>wan-nazi\`at</em> with which the Surah opens.</p>
<h2>Period of Revelation</h2>
<p>According to Hadrat Abdullah bin Abbas, this Surah was sent down after Surah An-Naba. Its subject matter also testifies that it belongs to the earliest period at Makkah.</p>
<h2>Theme and Subject Matter</h2>
<p>Its theme is affirmation of Resurrection and the life hereafter; It also warns of the consequences of belying the Messenger of God.</p>
<p>The Surah opens with oaths sworn by the angels who take the soul at deaths and those who hasten to carryout Allah's Commands, and those who conduct the affairs of the universe according to Divine Will, to assure that the Resurrection will certainly come to pass and the second life after death will certainly take place. For the angels who are employed to pluck out the soul today can also be employed to restore the soul tomorrow, and the angels who promptly execute Allah's Commands and conduct the affairs of the universe today can also upset the order of the universe tomorrow by orders of the same God and can also bring about a new order.</p>
<p>After this the people have been told, so as to say: "This work which you regard as absolutely impossible, is not any difficult for Allah, for which He may have to make lengthy preparations. Just a single jolt will upset this system of the world and a second jolt will be enough to cause you to appear as living beings in the new world. At that time the same people who were wont to deny it, would be trembling with fear and seeing with awe struck eyes all that they thought was impossible.</p>
<p>Then, relating the story of the Prophet Moses and Pharaoh briefly, the people have been warned to the effect: "You know full well what fate the Pharaoh met in consequence of belying the Messenger and rejecting the guidance brought by him and endeavoring to defeat his mission by trickery and deceit. If you do not learn any lesson from it and do not change your ways and attitude accordingly, you also will have to meet the same fate.</p>
<p>Then, in <a href=/79/27-33>vv. 27-33</a>, arguments have been given for the Hereafter and life after death. In this regard, the deniers have been asked the question:"Is your resurrection a more difficult task or the creation of the huge Universe which spreads around you to infinite distances with myriads of its stars and planets? Your recreation cannot be difficult for the God for Whom this was an easy task. Thus, after presenting in a single sentence, a decisive argument for the possibility of the Hereafter, attention has been drawn to the earth and its provisions that have been arranged in it for the sustenance of man and animal and of which everything testifies that it has been created with great wisdom for fulfilling some special purpose. Pointing to this the question has been left for the intellect of man to ponder for itself and form the opinion whether calling man to account after having delegated authority and responsibilities to a creature like him in this wise system would be more in
keeping with the demands of wisdom, or that he should die after committing all sorts of misdeeds in the world and should perish and mix in the dust for ever and should never be called to account as to how he employed the authority and fulfilled the responsibilities entrusted to him. Instead of discussing this question, in <a href=/79/34-41>vv. 34-41</a>, it has been said: "When the Hereafter is established, men's eternal future will be determined on the criterion as to which of them rebelled against his God transgressing the bounds of service and made the material benefits and pleasures his objective of life and which of them feared standing before his Lord and refrained from fulfilling the unlawful desires of the self." This by itself provides the right answer to the above question to every such person who considers it honestly, free from stubbornness. For the only rational, logical and moral demand of giving authority and entrusting responsibilities to man in the world is that he should be called to
account on this very basis ultimately and rewarded or punished accordingly.</p>
<p>In conclusion, the question of the disbelievers of Makkah as to when Resurrection will take place, has been answered. They asked the Holy Prophet this question over and over again. In reply it has been said that the knowledge of the time of its occurrence rests with Allah alone. The Messenger is there only to give the warning that it will certainly come. Now whoever wishes may mend his ways, fearing its coming, and whoever wishes may behave and conduct himself as he likes, fearless of its coming. When the appointed time comes, those very people who loved the life of this world and regarded its pleasures as the only object of life, would feel that they had stayed in the world only for an hour or so. Then they will realize how utterly they had ruined their future for ever for the sake of the short lived pleasures of the world.</p>


 وَٱلنَّـٰزِعَـٰتِ غَرْقًا

وَٱلنَّـٰشِطَـٰتِ نَشْطًا

وَٱلسَّـٰبِحَـٰتِ سَبْحًا

فَٱلسَّـٰبِقَـٰتِ سَبْقًا

فَٱلْمُدَبِّرَٰتِ أَمْرًا

يَوْمَ تَرْجُفُ ٱلرَّاجِفَةُ

تَتْبَعُهَا ٱلرَّادِفَةُ

قُلُوبٌ يَوْمَئِذٍ وَاجِفَةٌ

أَبْصَـٰرُهَا خَـٰشِعَةٌ

يقولون اانا لمردودون في الحافرة

يَقُولُونَ أَءِنَّا لَمَرْدُودُونَ فِى ٱلْحَافِرَةِ

أَءِذَا كُنَّا عِظَـٰمًا نَّخِرَةً

قالوا تلك اذا كرة خاسرة

قَالُوا۟ تِلْكَ إِذًا كَرَّةٌ خَاسِرَةٌ

فَإِنَّمَا هِىَ زَجْرَةٌ وَٰحِدَةٌ

فَإِذَا هُم بِٱلسَّاهِرَةِ

هَلْ أَتَىٰكَ حَدِيثُ مُوسَىٰٓ

اذ ناداه ربه بالواد المقدس طوى

إِذْ نَادَىٰهُ رَبُّهُۥ بِٱلْوَادِ ٱلْمُقَدَّسِ طُوًى

ٱذْهَبْ إِلَىٰ فِرْعَوْنَ إِنَّهُۥ طَغَىٰ

فَقُلْ هَل لَّكَ إِلَىٰٓ أَن تَزَكَّىٰ

وَأَهْدِيَكَ إِلَىٰ رَبِّكَ فَتَخْشَىٰ

فَأَرَىٰهُ ٱلْـَٔايَةَ ٱلْكُبْرَىٰ

ثُمَّ أَدْبَرَ يَسْعَىٰ

فَقَالَ أَنَا۠ رَبُّكُمُ ٱلْأَعْلَىٰ

فاخذه الله نكال الاخرة والاولى

فَأَخَذَهُ ٱللَّهُ نَكَالَ ٱلْـَٔاخِرَةِ وَٱلْأُولَىٰٓ

ان في ذلك لعبرة لمن يخشى

إِنَّ فِى ذَٰلِكَ لَعِبْرَةً لِّمَن يَخْشَىٰٓ

اانتم اشد خلقا ام السماء بناها

ءَأَنتُمْ أَشَدُّ خَلْقًا أَمِ ٱلسَّمَآءُ ۚ بَنَىٰهَا

رَفَعَ سَمْكَهَا فَسَوَّىٰهَا

واغطش ليلها واخرج ضحاها

وَأَغْطَشَ لَيْلَهَا وَأَخْرَجَ ضُحَىٰهَا

وَٱلْأَرْضَ بَعْدَ ذَٰلِكَ دَحَىٰهَآ

اخرج منها ماءها ومرعاها

أَخْرَجَ مِنْهَا مَآءَهَا وَمَرْعَىٰهَا

وَٱلْجِبَالَ أَرْسَىٰهَا

مَتَـٰعًا لَّكُمْ وَلِأَنْعَـٰمِكُمْ

فاذا جاءت الطامة الكبرى

فَإِذَا جَآءَتِ ٱلطَّآمَّةُ ٱلْكُبْرَىٰ

يوم يتذكر الانسان ما سعى

يَوْمَ يَتَذَكَّرُ ٱلْإِنسَـٰنُ مَا سَعَىٰ

وَبُرِّزَتِ ٱلْجَحِيمُ لِمَن يَرَىٰ

وَءَاثَرَ ٱلْحَيَوٰةَ ٱلدُّنْيَا

فَإِنَّ ٱلْجَحِيمَ هِىَ ٱلْمَأْوَىٰ

واما من خاف مقام ربه ونهى النفس عن الهوى

وَأَمَّا مَنْ خَافَ مَقَامَ رَبِّهِۦ وَنَهَى ٱلنَّفْسَ عَنِ ٱلْهَوَىٰ

فَإِنَّ ٱلْجَنَّةَ هِىَ ٱلْمَأْوَىٰ

يسالونك عن الساعة ايان مرساها

يَسْـَٔلُونَكَ عَنِ ٱلسَّاعَةِ أَيَّانَ مُرْسَىٰهَا

فِيمَ أَنتَ مِن ذِكْرَىٰهَآ

إِلَىٰ رَبِّكَ مُنتَهَىٰهَآ

انما انت منذر من يخشاها

إِنَّمَآ أَنتَ مُنذِرُ مَن يَخْشَىٰهَا

كانهم يوم يرونها لم يلبثوا الا عشية او ضحاها

كَأَنَّهُمْ يَوْمَ يَرَوْنَهَا لَمْ يَلْبَثُوٓا۟ إِلَّا عَشِيَّةً أَوْ ضُحَىٰهَا

وَالنَّازِعَاتِ غَرْقًا

VID STJÄRNORNA som stiger [över horisonten] för att [sedan sjunka och] försvinna,

وَالنَّاشِطَاتِ نَشْطًا

وَالسَّابِحَاتِ سَبْحًا 

فَالسَّابِقَاتِ سَبْقًا

فَالْمُدَبِّرَاتِ أَمْرًا

och som ger fasta hållpunkter [för människornas liv].

يَوْمَ تَرْجُفُ الرَّاجِفَةُ 

[TÄNK PÅ] den Dag då [jorden] skall skälva i ett väldigt skalv,

تَتْبَعُهَا الرَّادِفَةُ

och då allas hjärtan skall bulta av fruktan

أَبْصَارُهَا خَاشِعَةٌ

[och] allas blickar vara naglade vid marken!

يَقُولُونَ أَئِنَّا لَمَرْدُودُونَ فِي الْحَافِرَةِ

[Om detta] säger de: "Skall vi återställas i vårt ursprungliga skick,

أَئِذَا كُنَّا عِظَامًا نَّخِرَةً

قَالُوا تِلْكَ إِذًا كَرَّةٌ خَاسِرَةٌ

[Och] de fortsätter: "På denna återkomst skulle vi förlora!"

فَإِنَّمَا هِيَ زَجْرَةٌ وَاحِدَةٌ

فَإِذَا هُم بِالسَّاهِرَةِ

och de [döda och begravda] skall stå där, fullt vakna!

هَلْ أتَاكَ حَدِيثُ مُوسَى

إِذْ نَادَاهُ رَبُّهُ بِالْوَادِ الْمُقَدَّسِ طُوًى

Det hände sig att hans Herre ropade till honom i den heliga dalen Tuwa [och sade]:

اذْهَبْ إِلَى فِرْعَوْنَ إِنَّهُ طَغَى

"Gå till Farao - han har gått för långt i sitt övermod -

فَقُلْ هَل لَّكَ إِلَى أَن تَزَكَّى

och säg [till honom]: ”Vill du bli renad [från synd]?

وَأَهْدِيَكَ إِلَى رَبِّكَ فَتَخْشَى

Vill du att jag visar dig vem din Herre är – så att du kan frukta Honom?'”

فَأَرَاهُ الْآيَةَ الْكُبْرَى

Och [Moses begav sig till Farao och] visade honom [Guds] största tecken.

Men [Farao] kallade honom lögnare och ville inte lyssna till honom.

ثُمَّ أَدْبَرَ يَسْعَى

Därefter vände han Moses ryggen och gick

فَقَالَ أَنَا رَبُّكُمُ الْأَعْلَى

och sade: "Jag [och ingen annan] är er högste Herre!"

فَأَخَذَهُ اللَّهُ نَكَالَ الْآخِرَةِ وَالْأُولَى 

Och Gud gav honom hans straff såväl i det kommande livet som i denna värld och gjorde honom till ett varnande exempel [för eftervärlden].

إِنَّ فِي ذَلِكَ لَعِبْرَةً لِّمَن يَخْشَى

I detta ligger helt visst en lärdom för dem som står i bävan [inför Gud].

أَأَنتُمْ أَشَدُّ خَلْقًا أَمِ السَّمَاء بَنَاهَا 

VAR DET en svårare uppgift att skapa er än att skapa den himmel som Han har byggt?

رَفَعَ سَمْكَهَا فَسَوَّاهَا

Han har rest dess valv och format det [med hänsyn till den uppgift det skall fylla];

وَأَغْطَشَ لَيْلَهَا وَأَخْرَجَ ضُحَاهَا

Han har höljt dess natt i djupt mörker och låtit dess morgon framträda i klart ljus.

وَالْأَرْضَ بَعْدَ ذَلِكَ دَحَاهَا

Och efter detta har Han brett ut jordens yta

أَخْرَجَ مِنْهَا مَاءهَا وَمَرْعَاهَا

och låtit dess vatten komma i dagen och dess ängar och beteshagar [frodas]

وَالْجِبَالَ أَرْسَاهَا

مَتَاعًا لَّكُمْ وَلِأَنْعَامِكُمْ

[allt detta har Han gjort] till nytta för er och er boskap.

فَإِذَا جَاءتِ الطَّامَّةُ الْكُبْرَى

OCH när den Dag kommer då allt omstörtas,

يَوْمَ يَتَذَكَّرُ الْإِنسَانُ مَا سَعَى

den Dag då människan skall återkalla i minnet allt det som hon strävade mot

وَبُرِّزَتِ الْجَحِيمُ لِمَن يَرَى

och då helvetet skall göras fullt synligt för alla som kan se -

då skall han som alltid överskred [Guds bud]

وَآثَرَ الْحَيَاةَ الدُّنْيَا

och som valde det jordiska livet [framför evigheten],

فَإِنَّ الْجَحِيمَ هِيَ الْمَأْوَى

[då skall han få se att] helvetet är [hans] slutliga bestämmelse!

وَأَمَّا مَنْ خَافَ مَقَامَ رَبِّهِ وَنَهَى النَّفْسَ عَنِ الْهَوَى 

Men den som bävade vid tanken att en Dag stå [till svars] inför sin Herre och som kunde lägga band på sina begär

فَإِنَّ الْجَنَّةَ هِيَ الْمَأْوَى

skall [få se att] paradiset är [hans] slutliga bestämmelse.

يَسْأَلُونَكَ عَنِ السَّاعَةِ أَيَّانَ مُرْسَاهَا 

DE FRÅGAR dig om den Yttersta stunden och när den skall komma.

فِيمَ أَنتَ مِن ذِكْرَاهَا

Hur skulle du kunna säga något om detta?

إِلَى رَبِّكَ مُنتَهَاهَا

Ingen annan än din Herre vet när den [Yttersta stunden] till sist skall komma.

إِنَّمَا أَنتَ مُنذِرُ مَن يَخْشَاهَا

Du [Muhammad] är bara varnaren som skall varna dem som fruktar denna [Stund].

كَأَنَّهُمْ يَوْمَ يَرَوْنَهَا لَمْ يَلْبَثُوا إِلَّا عَشِيَّةً أَوْ ضُحَاهَا

Den Dag då de får uppleva den, [skall det förefalla dem] som om de inte hade tillbringat mer än en afton eller en morgon [på jorden].

SJUTTIONIONDE SURAN
AN-NAZIAT
(DE SOM STIGER ÖVER HORISONTEN)
Mekka-perioden
DENNA sura från den sena Mekka-perioden, uppenbarad kort efter
den närmast föregående, har fått sitt namn efter ordet an-naziat i första
versen.

An-Nazi'at

De äldsta kommentatorerna har vitt skilda förklaringar till verserna 1–5 i
denna sura. Den vanligaste tolkningen bygger på uppfattningen att de beskrivande participen an-naziaat, an-nashitat, as-sabihat, as-sabiqat och al-mudabbirat syftar på änglar och deras befattning med de döendes själar, en uppfattning
som kategoriskt avvisas av Abu Muslim al-Isfahani som, enligt vad Razi framhåller, påpekar att änglarna i Koranen aldrig omtalas med ord i feminint genus – de fem participen ovan står nämligen alla i femininum – och att detta avsnitt
inte kan utgöra ett undantag. Nästan lika litet övertygande är de resonemang
som med något krystade förklaringar gör gällande att de fem participen avser de
döendes själar eller dem som kämpar i ett heligt krig, krigshästar osv. Den klaraste och enklaste tolkningen är den som framlagts av Qatadah (som Tabari och
Baghawi citerar honom) och Al-Hasan al-Basri (citerad av Baghawi och Razi),
vilka hävdar att vad som åsyftas på detta ställe är stjärnorna och de andra himlakropparna – inklusive solen och månen – och deras rörelser i rymden; denna
tolkning står i samklang med många andra avsnitt i Koranen där den harmoni
som utmärker desa himlakroppars rörelser trots deras olikformade banor och
varierande hastigheter framhålls som ett vittnesbörd om Guds planenliga skapande. I enlighet med denna tolkning får participet an-naziaat i första versen syfta på stjärnornas dagliga rörelse upp över horisonten, och för deras rörelse ned
under den står, i överförd bemärkelse, ordet gharqan (eg. ”drunkning”, dvs. ”försvinnande”), därmed fullständigande beskrivningen av detta dagliga fenomen (Zamakhshari).

Dvs. förflyttar sig från hus till hus i zodiaken (Zamakhshari).

Detta torde vara en anspelning dels på himlakropparnas olika omloppshastigheter (Al-Hasan och Abu Ubaydah, enligt Razis citat) dels på sträckningen av
deras banor i förhållande till varandra.

Dvs. efter att ha begrundat de ovannämnda vittnesbörden om Guds allmakt
och ha kommit till insikt om att människan är underställd Guds yttersta dom.

Enligt Zamakhshari säger de med ironi: ”då skulle vi alltså haft fel i vårt ’rimliga’ påstående”. — Den traditionella exegesen anser att de som säger detta konstaterar att de skulle stå på den förlorande sidan om uppståndelsen blev verklighet. (Ö.a.)

Översättningen av uttrycket bi-s-sahirah ansluter till ordets grundbetydelse,
som passar väl in i sammanhanget och är många Korantolkares val. Ibn Kathir
citerar emellertid flera namn ur de första generationerna av muslimer som gav
orden innebörden ”på jordens yta” (dvs. ”uppstigna ur sina gravar”). (Ö.a.)



I anslutning till vad som sagts i det föregående återberättas här historien om
Moses och Farao (som förekommer i en utförlig version i 20:9–98) till belysning
av det faktum att var och en på Domens dag måste svara för sina handlingar i livet och att det är en huvuduppgift för varje profet att göra människan uppmärksam på detta.

Se not 9 till 20:12. – Se sura 2, not 21, angående partikeln idh, här återgiven
med frasen ”det hände sig att”.

I detta ligger att så länge människan inte är klart medveten om Guds existens,
kan hon inte i alla stycken skilja mellan det som är rätt och det som är orätt ur
moralisk synpunkt; och eftersom Gud är rättvis, straffar Han inte den som ännu
inte har denna insikt (eller, som den föregående meningen uttrycker det, inte är
”renad [från synd]”), jfr 6:131, ”din Herre låter nämligen inte ett folk gå under
på grund av orätt [som de begår] om de inte har klart för sig skillnaden [mellan
gott och ont]”

Dvs. även Guds vägledning. — Kommentatorerna vill i allmänhet här se en
hänvisning till det största ”undret” (ordagr. al-ayat al-kubra) som Moses utförde
inför Farao, nämligen förvandlingen av hans stav till en ringlande orm (ö.a.)

Jfr 28:38 och den därtill fogade noten 36. Faraos anspråk på att ha gudomlig status var hans svåraste synd, som motiverade orden ”han har gått för långt i
sitt övermod” i vers 17 ovan.

Ordagr.: ”… i det sista [el. i ’evigheten’] och i det första [livet]”. Se 7:137,
sista meningen – ”Vi lade i ruiner allt vad Farao och hans folk hade byggt upp
och ödelade deras odlingar” – och den därtill fogade noten 98

Himlen” är här som på många andra ställen i Koranen en metonymi för
”kosmiskt system” (jfr not 20 till 2:29). I versen ovan ekar ett tidigare, tydligare
formulerat stycke – nämligen 40:56–57 – vilket bör läsas tillsammans med dit
fogade noter 41 och 42. Båda styckena avvisar den ”antropocentriska” världssynen när de framhåller människans obetydlighet i jämförelse med det av Gud skapade universums ofantliga rymder och komplexa struktur.


Se 87:2, som är det första exemplet i uppenbarelsernas kronologiska ordning
på bruket av verbet saww i den betydelse som det har ovan.

Ordet maraa (”ängar och beteshagar”) står här som metonymi för växtrikets
alla produkter som lämpar sig till föda för människor eller djur (Razi)

Vilket (liksom i 80:24–32) innefattar en maning till människan att visa
tacksamhet mot Gud och att alltid minnas att det är Han som sörjer för henne;
med detta återvänder framställningen till ämnet uppståndelsen och domen.


Jfr 26:91 – ”helvetet skall göras fullt synligt för dem som räddningslöst gått
vilse”; människan påminns sålunda om att lidandet i livet efter detta är den
ofrånkomliga följden av det andliga självmord som uppsåtligt begångna, onda
handlingar betyder.

Ordagr.: ”hur skulle det kunna ankomma på dig att tala om detta (min
dhikraha)?

Dvs. ”alla frågor och konsultationer om den måste ytterst riktas till din Herre”, dvs. om allt som rör den — inklusive tiden för dess ankomst (ö.a.). – Jfr
7:187 och den därtill fogade noten 151.


Ordagr.: ”Den Dag då de ser den …” (ö.a.).

Ordagr.: ”eller dess morgon” (ö.a.) – Liksom på många andra ställen i Koranen, där liknande formuleringar förekommer (t.ex. 2:259, 17:52, 18:19,
20:103–104, 23:112–113, 30:55), är denna text en antydan om att det mänskliga tidsbegreppet, uteslutande förankrat i de jordiska förhållandena, är en illusion.

وَٱلنَّٰزِعَٰتِwal-nāziʿātiغَرۡقٗاgharqan١

wal-nāziʿāti
gharqan
١