QuranReader

This Surah is called Ad-Dahr as well as Al-Insan after the words occurring in the first verse.

<h2>Name</h2>
This Surah is called Ad-Dahr as well as Al-Insan after the words occurring in the <a href=/76/1>first verse</a>.
<h2>Period of Revelation</h2>
Most of the commentators, including Allama Zamakhshari, Imam Razi, Qadi, Baidawi, Allama Nizam ad-Din Nisaburi, Hafiz Ibn Kathir and many others, regard it as a Makki Surah, and, according to Allama Alusi, the same is the opinion of the majority of scholars. However, some commentators hold the view that the Surah was revealed at Madinah, and some others say that it was revealed at Makkah but <a href=/76/8-10>vv. 8-10</a> of it were sent down at Madinah.
As far as the subject matter and the style of the Surah are concerned, these are very different from those of the Madani Surahs. A little study of it rather shown that it is not only a Makki Surah but it was revealed during the earliest period at Makkah, which began just after the revelation of the first seven verses of Surah Al-Muddaththir. As for <a href=/76/8-10>vv. 8-10</a>, they are so naturally set in the theme of the Surah that if they are read in their proper context, no one can say that the theme preceding and following them had been sent down 15 to 16 years earlier but these three verses which were revealed many years later were inserted here unnaturally.
In fact, the basis of the idea that this Surah; or some verses of it were revealed at Madinah, is a tradition which has related from Ibn Abbas (may Allah bless him). He says that once Hadrat Hasan and Husain fell ill The Holy Prophet and some of his Companions visited them. They wished Hadrat Ali to make a vow to Allah for the recovery of the two children. Thereupon, Hadrat Ali, Hadrat Fatimah and Fiddah their maid servant, vowed a fast of three days if Allah restored the children to health. The children recovered by the grace of Allah and the three of them began to fast as avowed. As there was nothing to eat in the house, Hadrat Ali borrowed three measures (sa') of barley from somebody (according to another tradition, earned through labor). When on the first day they sat down to eat after breaking the fast, a poor man came and begged for food. They gave all their food to him, drank water and retired to bed. The next day when they again sat down to eat after breaking the fast,
an orphan came and begged for something. They again gave away the whole food to him, drank water and went to bed. On the third day when they were just going to eat after breaking the fast, a captive came up and begged for food likewise. Again the whole food was given away to him. On the fourth day Hadrat Ali took both the children with him and went before the Holy Prophet (upon whom be peace). The Holy Prophet (on whom be peace) seeing the weak condition of the three, returned with them to the house of Hadrat Fatimah and found her lying in a corner half dead with hunger. This moved him visibly. In the meantime the Angel Gabriel (peace be on him) came and said; "Look, Allah has congratulated you on the virtues of the people of your house!"When the Holy Prophet asked what it was, he recited this whole Surah in response. (According to Ibn Mahran's tradition, he recited it from verse 5 till the end. But the tradition which Ibn Marduyah has related from Ibn Abbas only says that the
verse Wa yut'imun-at ta'am... was sent down concerning Hadrat Ali and Hadrat Fatimah; there is no mention of this story in it). This whole story has been narrated by Ali bin Ahmad al-Wahidi in his Commentary of the Qur'an, entitled Al'Basit, and probably from the same it has been taken by Zamakhshari, Razi, Nisaburi and others.
In the first place, this tradition is very weak as regards its chain of transmission. Then, from the point of view of its subject matter also, it is strange that when a poor man, or an orphan, or a captive, comes to beg for food, he is given all the food. He could be given one member's food and the five of them could share the rest of it among themselves:Then this also is incredible that illustrious persons like Hadrat Ali and Hadrat Fatimah, who possessed perfect knowledge of Islam, should have regarded it as an act of virtue to keep the two children, who had just recovered their health and were still weak, hungry for three consecutive days. Moreover, in respect of the captives also, it has never been a practice under the Islamic government that they should be left to beg for food for themselves. For if they were prisoners of the government, the government itself was responsible to arrange food and clothing for them, and if they were in an individual's custody, he was made
responsible to feed and clothe them. Therefore, it was not possible that in Madinah a captive should have gone about begging food from door to door. However, overlooking the weaknesses of transmission and the probability of subject matter, even if the narrative is accepted as it goes, at the most what it shows is that when the people of the Holy Prophet's house acted righteously as they did, Gabriel came and gave him the good news that Allah had much appreciated their act of virtue, for they had acted precisely in the righteous way that Allah had commanded in these verses of Surah Ad-Dahr. This does not necessitate that these verses too were sent down on that very occasion. The same is the case with many traditions concerning the occasion of revelation. When about a certain verse it is said that it was sent down on a particular occasion, it in fact does not mean that the verse was sent down on the very occasion the incident took place. But it means that the verse applies precisely
and exactly to the incident. Imam Suyuti in Al-Itqan has quoted this from Hafiz Ibn Taimiyyah: "When the reporters say that a verse was sent down concerning a particular incident, it sometimes implies that the same incident (or matter) occasioned its revelation, and sometimes that the verse applies to the matter although it may not have occasioned its revelation."Further on he quotes Imam Badr ad-Din Zarkashi's view from his Al-Burhan fi Ulum al-Quran :"It is well known in respect of the Companions and their immediate successors that when one of them says that a verse was sent down concerning a particular matter, it means that the ruling contained in it applied to that matter and not that the matter itself occasioned the revelation of the verse. Thus, it only uses the ruling of the verse for the purpose of reasoning and not for stating a fact." (Al-Itqan fi Ulum al-Quran, vol. I, p. 31, Ed. 1929).
<h2>Theme and Subject Matter</h2>
The theme of this Surah is to inform man of his true position in the world and to tell him that if he understood his true position rightly and adopted the attitude of gratefulness, he would meet with such and such good end, and if he adopted the way of disbelief, he would meet with such and such evil ends In the longer Surahs of the Qur'an this same theme has been presented at length, but a special characteristic of the style of the earliest Surahs revealed at Makkah is that the subjects dealt with at length in the later period, "have been presented in a brief but highly effective way in this period in such concise, elegant sentences as may automatically be preserved in the memory of the hearers.
In this Surah, first of all man has been reminded that there was a time when he was nothing; then a humble beginning of him was made with a mixed drop of sperm and ovum of which even his mother was not aware; even she did not know that he had been conceived nor anyone else seeing the microscopic cell could say that it was a man, who in future would become the best of creation on the earth. After this, man has been warned, so as to say: "Beginning your creation in this way We have developed and shaped you into what you are today in order to test and try you in the world. That is why, unlike other creatures, you were made intelligent and sensible and were shown both the way of gratitude and the way of ingratitude clearly so that you may show, in the interval that you have been granted here for work, whether you have emerged as a grateful servant from the test or an unbelieving, Un- grateful wretch!"
Then, just in one sentence, it has been stated decisively what will be the fate to be met with in the Hereafter by those who emerged as unbelievers from this test.
After this, in <a href=/76/5-22>vv. 5-22</a> continuously, the blessings with which those who do full justice to servitude in the world, will be favored, have been mentioned in full detail. In these verses, not only have their best rewards been mentioned but they have also been told briefly what are the acts on the basis of which they would become worthy of those rewards. Another special characteristic of the earliest Surahs revealed at Makkah is that besides introducing in them briefly the fundamental beliefs and concepts of Islam, here and there, those moral qualities and virtuous acts have been mentioned, which are praiseworthy according to Islam, and also those evils of deed and morality of which Islam strives to cleanse human life. And these two things have not been mentioned with a view to show what good or evil result is entailed by them in the transitory life of the world, but they have been mentioned only to point out what enduring results they will produce in the eternal and everlasting
life of the Hereafter, irrespective of whether an evil quality may prove useful or a good quality may prove harmful in the world.
This is the subject matter of the first section (<a href=/76/1-22>vv. 1-22</a>). In the second section, addressing the Holy Prophet (upon whom be peace), three things have been stated: first, that "it is in fact We Ourself Who are revealing this Qur'an piecemeal to you, and this is intended to inform the disbelievers, not you, that the Qur'an is not being fabricated by Muhammad (upon whom be Allah's peace and blessings) but it is "We Who are revealing it, and it is Our Own wisdom which requires that We should reveal it piece by piece and not all at once."Second, the Holy Prophet has been told: "No matter how long ,it may take for the decree of your Lord to be enforced and no matter what afflictions may befall you in the meantime, in any case you should continue to perform your mission of Apostleship patiently, and not to yield to the pressure tactics of any of these wicked and unbelieving people."The third thing he has been told is: "Remember Allah day and night, perform the Prayer and spend your
nights in the worship of Allah, for it is these things which sustain and strengthen those who call to Allah in the face of iniquity and disbelief."
Then in one single sentence, the actual cause of the disbelievers wrong attitude has been stated: they have forgotten the Hereafter and are enamored of the world. In the second sentence, they have been warned to the effect: "You have not come into being by yourself: We have created you. You have not made these broad chests, and strong, sturdy hands and feet for yourselves, it is We Who made these for you; and it so lies in Our power to treat you as We please. We can distort your figures, We can destroy you and replace you by some other nation. We can cause you to die and can recreate you in whatever form We like."
In conclusion, it has been said: This is an Admonition: whoever wills may accept it and take a path to his Lord. But man's own will and desire is not everything in the world. No one's will and desire can be fulfilled unless Allah (also) so wills. And Allah's willing is not haphazard: whatever He wills, He wills it on the basis of His knowledge and wisdom. He admits into His mercy whomever He regards as worthy of His mercy on the basis of His knowledge and wisdom, and He has prepared a painful torment for those whom He finds unjust and wicked.

هل اتى على الانسان حين من الدهر لم يكن شيئا مذكورا

 هَلْ أَتَىٰ عَلَى ٱلْإِنسَـٰنِ حِينٌ مِّنَ ٱلدَّهْرِ لَمْ يَكُن شَيْـًٔا مَّذْكُورًا

انا خلقنا الانسان من نطفة امشاج نبتليه فجعلناه سميعا بصيرا

إِنَّا خَلَقْنَا ٱلْإِنسَـٰنَ مِن نُّطْفَةٍ أَمْشَاجٍ نَّبْتَلِيهِ فَجَعَلْنَـٰهُ سَمِيعًۢا بَصِيرًا

انا هديناه السبيل اما شاكرا واما كفورا

إِنَّا هَدَيْنَـٰهُ ٱلسَّبِيلَ إِمَّا شَاكِرًا وَإِمَّا كَفُورًا

انا اعتدنا للكافرين سلاسل واغلالا وسعيرا

إِنَّآ أَعْتَدْنَا لِلْكَـٰفِرِينَ سَلَـٰسِلَا۟ وَأَغْلَـٰلًا وَسَعِيرًا

ان الابرار يشربون من كاس كان مزاجها كافورا

إِنَّ ٱلْأَبْرَارَ يَشْرَبُونَ مِن كَأْسٍ كَانَ مِزَاجُهَا كَافُورًا

عينا يشرب بها عباد الله يفجرونها تفجيرا

عَيْنًا يَشْرَبُ بِهَا عِبَادُ ٱللَّهِ يُفَجِّرُونَهَا تَفْجِيرًا

يوفون بالنذر ويخافون يوما كان شره مستطيرا

يُوفُونَ بِٱلنَّذْرِ وَيَخَافُونَ يَوْمًا كَانَ شَرُّهُۥ مُسْتَطِيرًا

ويطعمون الطعام على حبه مسكينا ويتيما واسيرا

وَيُطْعِمُونَ ٱلطَّعَامَ عَلَىٰ حُبِّهِۦ مِسْكِينًا وَيَتِيمًا وَأَسِيرًا

انما نطعمكم لوجه الله لا نريد منكم جزاء ولا شكورا

إِنَّمَا نُطْعِمُكُمْ لِوَجْهِ ٱللَّهِ لَا نُرِيدُ مِنكُمْ جَزَآءً وَلَا شُكُورًا

انا نخاف من ربنا يوما عبوسا قمطريرا

إِنَّا نَخَافُ مِن رَّبِّنَا يَوْمًا عَبُوسًا قَمْطَرِيرًا

فوقاهم الله شر ذلك اليوم ولقاهم نضرة وسرورا

فَوَقَىٰهُمُ ٱللَّهُ شَرَّ ذَٰلِكَ ٱلْيَوْمِ وَلَقَّىٰهُمْ نَضْرَةً وَسُرُورًا

وجزاهم بما صبروا جنة وحريرا

وَجَزَىٰهُم بِمَا صَبَرُوا۟ جَنَّةً وَحَرِيرًا

متكئين فيها على الارائك لا يرون فيها شمسا ولا زمهريرا

مُّتَّكِـِٔينَ فِيهَا عَلَى ٱلْأَرَآئِكِ ۖ لَا يَرَوْنَ فِيهَا شَمْسًا وَلَا زَمْهَرِيرًا

ودانية عليهم ظلالها وذللت قطوفها تذليلا

وَدَانِيَةً عَلَيْهِمْ ظِلَـٰلُهَا وَذُلِّلَتْ قُطُوفُهَا تَذْلِيلًا

ويطاف عليهم بانية من فضة واكواب كانت قواريرا

وَيُطَافُ عَلَيْهِم بِـَٔانِيَةٍ مِّن فِضَّةٍ وَأَكْوَابٍ كَانَتْ قَوَارِيرَا۠

قوارير من فضة قدروها تقديرا

قَوَارِيرَا۟ مِن فِضَّةٍ قَدَّرُوهَا تَقْدِيرًا

ويسقون فيها كاسا كان مزاجها زنجبيلا

وَيُسْقَوْنَ فِيهَا كَأْسًا كَانَ مِزَاجُهَا زَنجَبِيلًا

عينا فيها تسمى سلسبيلا

عَيْنًا فِيهَا تُسَمَّىٰ سَلْسَبِيلًا

ويطوف عليهم ولدان مخلدون اذا رايتهم حسبتهم لؤلؤا منثورا

۞ وَيَطُوفُ عَلَيْهِمْ وِلْدَٰنٌ مُّخَلَّدُونَ إِذَا رَأَيْتَهُمْ حَسِبْتَهُمْ لُؤْلُؤًا مَّنثُورًا

واذا رايت ثم رايت نعيما وملكا كبيرا

وَإِذَا رَأَيْتَ ثَمَّ رَأَيْتَ نَعِيمًا وَمُلْكًا كَبِيرًا

عاليهم ثياب سندس خضر واستبرق وحلوا اساور من فضة وسقاهم ربهم شرابا طهورا

عَـٰلِيَهُمْ ثِيَابُ سُندُسٍ خُضْرٌ وَإِسْتَبْرَقٌ ۖ وَحُلُّوٓا۟ أَسَاوِرَ مِن فِضَّةٍ وَسَقَىٰهُمْ رَبُّهُمْ شَرَابًا طَهُورًا

ان هذا كان لكم جزاء وكان سعيكم مشكورا

إِنَّ هَـٰذَا كَانَ لَكُمْ جَزَآءً وَكَانَ سَعْيُكُم مَّشْكُورًا

انا نحن نزلنا عليك القران تنزيلا

إِنَّا نَحْنُ نَزَّلْنَا عَلَيْكَ ٱلْقُرْءَانَ تَنزِيلًا

فاصبر لحكم ربك ولا تطع منهم اثما او كفورا

فَٱصْبِرْ لِحُكْمِ رَبِّكَ وَلَا تُطِعْ مِنْهُمْ ءَاثِمًا أَوْ كَفُورًا

واذكر اسم ربك بكرة واصيلا

وَٱذْكُرِ ٱسْمَ رَبِّكَ بُكْرَةً وَأَصِيلًا

ومن الليل فاسجد له وسبحه ليلا طويلا

وَمِنَ ٱلَّيْلِ فَٱسْجُدْ لَهُۥ وَسَبِّحْهُ لَيْلًا طَوِيلًا

ان هؤلاء يحبون العاجلة ويذرون وراءهم يوما ثقيلا

إِنَّ هَـٰٓؤُلَآءِ يُحِبُّونَ ٱلْعَاجِلَةَ وَيَذَرُونَ وَرَآءَهُمْ يَوْمًا ثَقِيلًا

نحن خلقناهم وشددنا اسرهم واذا شئنا بدلنا امثالهم تبديلا

نَّحْنُ خَلَقْنَـٰهُمْ وَشَدَدْنَآ أَسْرَهُمْ ۖ وَإِذَا شِئْنَا بَدَّلْنَآ أَمْثَـٰلَهُمْ تَبْدِيلًا

ان هذه تذكرة فمن شاء اتخذ الى ربه سبيلا

إِنَّ هَـٰذِهِۦ تَذْكِرَةٌ ۖ فَمَن شَآءَ ٱتَّخَذَ إِلَىٰ رَبِّهِۦ سَبِيلًا

وما تشاءون الا ان يشاء الله ان الله كان عليما حكيما

وَمَا تَشَآءُونَ إِلَّآ أَن يَشَآءَ ٱللَّهُ ۚ إِنَّ ٱللَّهَ كَانَ عَلِيمًا حَكِيمًا

يدخل من يشاء في رحمته والظالمين اعد لهم عذابا اليما

يُدْخِلُ مَن يَشَآءُ فِى رَحْمَتِهِۦ ۚ وَٱلظَّـٰلِمِينَ أَعَدَّ لَهُمْ عَذَابًا أَلِيمًۢا

هَلْ أَتَى عَلَى الْإِنسَانِ حِينٌ مِّنَ الدَّهْرِ لَمْ يَكُن شَيْئًا مَّذْكُورًا

EN OÄNDLIG tid förflöt före människans ankomst, [en tid] då hon var något helt okänt.

إِنَّا خَلَقْنَا الْإِنسَانَ مِن نُّطْفَةٍ أَمْشَاجٍ نَّبْتَلِيهِ فَجَعَلْنَاهُ سَمِيعًا بَصِيرًا

För att sätta henne på prov har Vi skapat människan av en droppe av ett flöde, blandat [med ett annat flöde], och så har Vi gett henne hörsel och syn.

إِنَّا هَدَيْنَاهُ السَّبِيلَ إِمَّا شَاكِرًا وَإِمَّا كَفُورًا

Vi har visat henne [hennes] väg, [och det är sedan hennes sak] att antingen visa tacksamhet [och följa vägledningen] eller att visa otacksamhet och så förneka [Oss].

إِنَّا أَعْتَدْنَا لِلْكَافِرِينَ سَلَاسِلَا وَأَغْلَالًا وَسَعِيرًا

För dem som väljer förnekelsens väg har Vi kedjor och järn och en flammande eld i beredskap.

إِنَّ الْأَبْرَارَ يَشْرَبُونَ مِن كَأْسٍ كَانَ مِزَاجُهَا كَافُورًا

Men de gudfruktiga skall tömma en bägare [vin] spetsat med kamfer

عَيْنًا يَشْرَبُ بِهَا عِبَادُ اللَّهِ يُفَجِّرُونَهَا تَفْجِيرًا

[från] en källa där Guds tjänare släcker törsten och vars flöde aldrig sinar.

يُوفُونَ بِالنَّذْرِ وَيَخَافُونَ يَوْمًا كَانَ شَرُّهُ مُسْتَطِيرًا

[Det är] de som står fast vid sina löften och som bävar för den Dag då skräcken skall överskugga allt,

وَيُطْعِمُونَ الطَّعَامَ عَلَى حُبِّهِ مِسْكِينًا وَيَتِيمًا وَأَسِيرًا

de som ger den fattige, den faderlöse och fången att äta - oavsett deras eget behov och det pris de sätter på [födan] -

إِنَّمَا نُطْعِمُكُمْ لِوَجْهِ اللَّهِ لَا نُرِيدُ مِنكُمْ جَزَاء وَلَا شُكُورًا 

[och säger:] "Det är för Guds skull vi ger er att äta och vi väntar ingen gengåva och inget tack från er;

vi fruktar vad vår Herre [har i beredskap för oss] en olycksdiger Dag!"

فَوَقَاهُمُ اللَّهُ شَرَّ ذَلِكَ الْيَوْمِ وَلَقَّاهُمْ نَضْرَةً وَسُرُورًا

Den Dagen skall Gud skydda dem mot allt ont och skänka dem kraft och glädje,

وَجَزَاهُم بِمَا صَبَرُوا جَنَّةً وَحَرِيرًا 

och belöna med en [evigt grönskande] lustgård och [dräkter av] silke för deras tålamod och uthållighet.

مُتَّكِئِينَ فِيهَا عَلَى الْأَرَائِكِ لَا يَرَوْنَ فِيهَا شَمْسًا وَلَا زَمْهَرِيرًا

I denna [lustgård] skall de vila på divaner, stödda [på mjuka kuddar], och där skall de varken utsättas för solens [hetta] eller för köld;

وَدَانِيَةً عَلَيْهِمْ ظِلَالُهَا وَذُلِّلَتْ قُطُوفُهَا تَذْلِيلًا

skuggorna skall luta sig över dem och [fruktträden] tjänstvilligt bjuda ut sin frukt.

وَيُطَافُ عَلَيْهِم بِآنِيَةٍ مِّن فِضَّةٍ وَأَكْوَابٍ كَانَتْ قَوَارِيرَا

Och fat av silver skall bäras omkring och bägare, genomskinliga som kristall -

قَوَارِيرَ مِن فِضَّةٍ قَدَّرُوهَا تَقْدِيرًا

som [om de hade varit] av kristall [fastän de är] av silver; och de bestämmer [själva] hur mycket [som skall sättas för dem].

Och [i lustgården] skall de bjudas en dryck spetsad med ingefära

عَيْنًا فِيهَا تُسَمَّى سَلْسَبِيلًا 

وَيَطُوفُ عَلَيْهِمْ وِلْدَانٌ مُّخَلَّدُونَ إِذَا رَأَيْتَهُمْ حَسِبْتَهُمْ لُؤْلُؤًا مَّنثُورًا 

Och de skall betjänas av evigt unga gossar, som du skulle kunna tro vara kringströdda pärlor;

och vart du än vänder dig, ser du överallt glädje och överdådig prakt.

عَالِيَهُمْ ثِيَابُ سُندُسٍ خُضْرٌ وَإِسْتَبْرَقٌ وَحُلُّوا أَسَاوِرَ مِن فِضَّةٍ وَسَقَاهُمْ رَبُّهُمْ شَرَابًا طَهُورًا

Och de skall bära dräkter av grönt siden och brokad och som smycken skall de ha armringar av silver. Och deras Herre skall stilla deras törst med den renaste dryck.

إِنَّ هَذَا كَانَ لَكُمْ جَزَاء وَكَانَ سَعْيُكُم مَّشْكُورًا

[Och en röst skall säga:] "Detta är lönen för era mödor, som [Gud] har sett med välbehag!"

إِنَّا نَحْنُ نَزَّلْنَا عَلَيْكَ الْقُرْآنَ تَنزِيلًا

JA, DET är Vi, som steg för steg har uppenbarat för dig denna Koran.

فَاصْبِرْ لِحُكْمِ رَبِّكَ وَلَا تُطِعْ مِنْهُمْ آثِمًا أَوْ كَفُورًا

Vänta därför med tålamod [Muhammad] på din Herres dom, och lyssna inte till någon av dem som är djupt sjunkna i synd eller framhärdar i förnekelse.

وَاذْكُرِ اسْمَ رَبِّكَ بُكْرَةً وَأَصِيلًا

Och åkalla din Herres namn när dagen gryr och när aftonen är nära

وَمِنَ اللَّيْلِ فَاسْجُدْ لَهُ وَسَبِّحْهُ لَيْلًا طَوِيلًا

och fall ned i tillbedjan inför Honom också under natten, och prisa och lova Honom utan avbrott en hel natt.

إِنَّ هَؤُلَاء يُحِبُّونَ الْعَاجِلَةَ وَيَذَرُونَ وَرَاءهُمْ يَوْمًا ثَقِيلًا

De älskar livet och dess flyktiga glädjeämnen[över allt annat] och de skjuter undan [alla tankar på] den svåra Dag [som skall komma].

نَحْنُ خَلَقْنَاهُمْ وَشَدَدْنَا أَسْرَهُمْ وَإِذَا شِئْنَا بَدَّلْنَا أَمْثَالَهُمْ تَبْدِيلًا 

Det är Vi som har skapat dem och gett deras lemmar och leder styrka, men om Vi vill kan Vi i deras ställe sätta andra, som liknar dem.

إِنَّ هَذِهِ تَذْكِرَةٌ فَمَن شَاء اتَّخَذَ إِلَى رَبِّهِ سَبِيلًا

DETTA är en påminnelse. Låt då den som vill, söka en väg till sin Herre!

وَمَا تَشَاؤُونَ إِلَّا أَن يَشَاء اللَّهُ إِنَّ اللَّهَ كَانَ عَلِيمًا حَكِيمًا

Men ni kan bara vilja om [också] Gud vill [att ni söker denna väg]; Gud är allvetande, vis.

يُدْخِلُ مَن يَشَاء فِي رَحْمَتِهِ وَالظَّالِمِينَ أَعَدَّ لَهُمْ عَذَابًا أَلِيمًا

Han innesluter den Han vill i Sin nåd; men för de orättfärdiga har Han ett plågsamt straff i beredskap.

SJUTTIOSJÄTTE SURAN
AL-INSAN (MÄNNISKAN)
Perioden oviss
BLAND DE första kommentatorerna rådde delade meningar om huruvida
denna sura – också kallad Ad-Dahr (”Tiden” eller ”Oändlig tid”)
efter ett ord som förekommer i första versen – hör till Mekka- eller
Medina-perioden. Många av andra generationens män, bland dem
Mudjahid, Qatadah, Al-Hasan al-Basri och Ikrimah (alla citerade hos
Baghawi), ansåg att den uppenbarades i Medina.

Al-Insan

Fastän meningen inleds av frågepartikeln hal är innebörden enligt alla de klassiska kommentatorerna densamma som om det gällt den bekräftande partikeln
qad. — Översättningen har hämtat inspiration i As-Sabunis analys (ö.a.).

Ordagr.: ”inte var något som nämns” eller ”… värt att nämnas” – dvs. utan ens hypotetisk existens. Med denna förklaring avvisas den hädiska ”antropocentriska” världsåskådningen, enligt vilken människan, sådan hon är – och inte ett Högsta Väsen – är medelpunkten för allt liv och den yttersta verkligheten.


Dvs. sädesvätskan blandad med sekretionen från de kvinnliga fortplantningsorganen; jfr 86:6–7.

Dvs. Gud har inte enbart begåvat människan med ”hörsel och syn”, dvs. med förnuft och den i hennes natur nedlagda förmågan att skilja mellan rätt och orätt, gott och ont (jfr 90:10), utan Han ger henne också faktisk vägledning i uppenbarelserna genom profeterna.


I detta sammanhang torde ”förnekelsen” (kufr) avse människans undertryckande av sitt medfödda gudsmedvetande (jfr 7:172 och den därtill fogade noten
138) och hennes vilja att skjuta undan sina intuitiva begrepp om gott och ont.


Se sura 34, not 44, angående metaforen ”kedjor och järn” – dvs. konsekvensen av att syndarna blint följde sina passioner och sina falska värden och av det
andliga slaveri som detta ledde till; se också Razis utförliga kommentarer till den allegoriska beskrivningen i 73:12–13 av lidandet efter döden, som återges där i
not 7.

Den vanliga betydelsen av kafur är ”kamfer” eller ”kamferträd”. Kommentarens författare anger med stöd av arabiska lexikografer flera alternativ till denna
betydelse (vinrankans blomknoppar, dadelpalmens och andra växters blomhölster) men stannar själv för en parafras som nämner ”ljuvligt doftande blommor”.
Han hänvisar också till 83:25–28. – Ibn Abbas rapporteras ha sagt att kafur är namnet på en källa i paradiset som de saliga får dricka ur; tanken förefaller ha
stöd i den fortsatta texten. Översättaren har, som framgår ovan, valt att låta sig ledas av Ibn Abbas. (Ö.a.)


Dvs. det skall alltid finnas till hands för dem.


Dvs. fullgör de andliga och sociala förpliktelser som är en följd av deras tro.

Ordet asir betecknar den som är fången, antingen i bokstavlig mening (t.ex. i fängelse) eller i överförd bemärkelse, dvs. nödd och tvungen till något [av yttre
omständigheter, mot vilka han är hjälplös]; så sade t.ex. Profeten: ”Din gäldenär är din fånge; var därför god mot din fånge” (Zamakhshari, Razi m.fl.). Uppmaningen att visa godhet mot alla som är i behov av hjälp – och därför ”fångna” i det ena eller andra avseendet – gäller gentemot troende och icke-troende i lika mån (Tabari, Zamakhshari) och, vill det synas, även mot djur som är beroende av människan.

Jfr 2:177. Den föda man ”värdesätter” är i grund och botten den som man har behov av; jfr också 90:14–16. 
Det bör noteras att uttrycket ”ge att äta” här har den utvidgade betydelsen ”alla slag av hjälp och omsorger” i både materiell och moralisk mening. — Orden ala hubbihi kan också betyda ”av kärlek till Honom” (ö.a.).


Se första hälften av not 41 till 18:31 angående denna beskrivning.

Se not 74 till 4:57 om den allegoriska innebörden av ordet ”skugga” (zilal). Märk att förefintligheten av skugga förutsätter ljus (Djawhari) vilket, fastän detta inte utsägs, är ett av paradisets kännetecken.


Dvs. var och en avgör hur mycket han vill äta och dricka.

Zamakhshari och Razi citerar ett uttalande av Ali ibn Abi Talib, Profetens kusin och svärson, där han förklarar det uppenbarligen sammansatta ordet salsabilan genom att skilja dess två beståndsdelar åt: sal ("fråga efter" el. "sök") och sabilan ("vägen"), dvs. "fråga efter den väg som [via goda handlingar] leder till paradiset". Även om Zamakhshari inte helt ställer sig bakom denna tolkning är den enligt kommentarförfattarens åsikt övertygande, eftersom den anknyter till det allegoriska innehållet i begreppet "paradis" som en andlig konsekvens av människans positiva strävan i denna värld. Att dess fröjder inte är av materiell art framgår också klart av de varierande beskrivningarna, t.ex. "en dryck spetsad med ingefära (zandjabil)" i vers 17 och "[vin] spetsat med kamfer" i vers 5; eller "de skall betjänas med fat och dryckeskärl av guld" i 43:71 och "fat av silver ... och bägare, genomskinliga som kristall – som [om de hade varit] av kristall, [fastän de är] av silver" i verserna 15 och 16 ovan osv.

Se not 6 till 56:17–18. — Ordalydelsen av första satsen i nästa vers, som översatts med ”vart du än vänder dig, ser du …” är: ”och när du ser, ser du där”
(ö.a.).


Se 18:31 (där ”armringar av guld” nämns) och den därtill fogade noten 41.


20 Detta vill säga att Gud själv skall släcka deras andliga törst genom att rena deras innersta ”från [alla spår av] avund, groll och illvilja och allt som kan vålla
skada och allt det sämsta i människans natur” (Ibn Kathir, som citerar Ali ibn Abi Talib), och genom att låta dem ”dricka” av Sitt eget ljus (Razi).


Den stegvisa uppenbarelsen av Koranen är antydd genom verbformen nazzalna.

Detta knyter an till det föregående omnämnandet av det kommande livet, i vilket de rättfärdiga skall finna salighet och lycka och de som har levat i synd
skall möta lidande och straff.


Enligt Razi avses med detta Guds ”attribut”, så som de yttrar sig i Hans skapelse – eftersom människan med sitt förstånd endast kan fatta det faktum att
Han finns och yttringarna av dessa Hans ”attribut”, men inte Hans egen verklighet.

Dvs. ”tillbe Honom alltid då du vakar”.

I tillägg till bokstavsmeningen kan här underförstås ”då du plågas av olycka och elände och mörkret sluter sig kring dig”.


Dvs. utrustat dem kroppsligen och andligen så att de helt och fullt kan dra fördel av detta korta liv.


Dvs. ersätta dem med andra människor med samma kroppsliga och andliga kapacitet, men som skulle göra bättre bruk av dessa gåvor.

Se not 11 till 81:28–29; några kommentatorer har förvånats över den skenbara motsägelsen mellan dessa två verser liksom mellan verserna 29 och 30 ovan
och den närmast föregående, en reaktion som förefaller hänga samman med meningarnas elliptiskt korthuggna formulering. Med den här gjorda interpoleringen torde sammanhanget framgå fullt klart. Här föreligger dessutom ett samband mellan verserna ovan och vers 3 i denna sura: ”Vi har visat henne [hennes] väg, [och det är sedan hennes sak] att antingen visa tacksamhet [och följa vägledningen] eller att visa otacksamhet och så förneka [Oss].” (Jfr även 74:56.)

هَلۡhalأَتَىٰatāعَلَىʿalāٱلۡإِنسَٰنِl-insāniحِينٞḥīnunمِّنَminaٱلدَّهۡرِl-dahriلَمۡlamيَكُنyakunشَيۡـٔٗاshayanمَّذۡكُورًاmadhkūran١

hal
atā
ʿalā
l-insāni
ḥīnun
mina
l-dahri
lam
yakun
shayan
madhkūran
١