QuranReader

The Surah derives its name from the very first word wan Najm. This title also does not relate to the subject matter, but is a name given to the Surah as a symbol.

<h2>Name</h2>
The Surah derives its name from the very first word wan Najm. This title also does not relate to the subject matter, but is a name given to the Surah as a symbol.
<h2>Period of Revelation</h2>
According to a Tradition related by Bukhari, Muslim, Abu Da'ud and Nasai, on the authority of Hadrat Abdullah bin Mas'ud, the first Surah in which a verse requiring the performance of a sajdah (prostration) as sent down, is Surah An-Najm. The parts of this Hadith which have been reported by Aswad bin Yazid, Abu Ishaq and Zubair bin Mu'awiyah from Hadrat Ibn Mas'ud, indicate that this is the first Surah of the Qur'an, which the Holy Prophet (peace and blessings of Allah be upon him) had publicly recited before an assembly of the Quraish (and according to Ibn Marduyah, in the Ka'bah) in which both the believers and the disbelievers were present. At the end, when he recited the verse requiring the performance of a sajdah and fell down in prostration, the whole assembly also fall down in prostration with him, and even those chiefs of the polytheists who were in the forefront of the opposition to the Holy Prophet (peace and blessings of Allah be upon him)
could not resist falling down in prostration. Ibn Mas'ud (may Allah be pleased with him) says that he saw only one man, Umayyah bin Khalaf, from among the disbelievers, who did not fall down in prostration but took a little dust and rubbing it on his forehead said that that was enough for him. Later, as Ibn Mas'ud relates, he saw this man die in the state of disbelief.
Another eye witness of this incident is Hadrat Muttalib bin Abi Wada'ah, who had not yet become a Muslim. Nasai and Musnad Ahmad contain his own words to the effect: "When the Holy Prophet recited the Surah An-Najm and performed the sajdah and the whole assembly fell down in prostration along with him, I did not perform the sajdah. Now to compensate for the same whenever I recite this Surah I make sure never to abandon its performance."
Ibn Sad says that before this, in the Rajab of the 5th year of Prophethood, a small group of the Companions had emigrated to Abyssinia. Then, when in the Ramadan of the same year this incident took place the news spread that the Holy Prophet (peace and blessings of Allah be upon him) had recited Surah An-Najm publicly in the assembly of the Quraish and the whole assembly, including the believers as well as the disbelievers, had fallen down in prostration with him. When the emigrants to Abyssinia heard this news they formed the impression that the disbelievers of Makkah had become Muslims. Thereupon, some of them returned to Makkah in the Shawwal of the 5th year of Prophethood, only to learn that the news was wrong and the conflict between Islam and disbelief was raging as furiously as before. Consequently, the second emigration to Abyssinia took place, in which many more people left Makkah.
Thus, it becomes almost certain that this Surah was revealed in the Ramadan of 5th year of Prophethood.
<h2>Historical Background</h2>
The details of the period of revelation as given above point to the conditions in which this Surah was revealed. During the first five years of his appointment as a Prophet, the Holy Prophet (peace and blessings of Allah be upon him) had been extending invitation to Allah's Religion by presenting the Divine Revelations before the people only in private and restricted meetings and assemblies. During this whole period he could never have a chance to recite the Quran before a common gathering openly, mainly because of the strong opposition and resistance from the disbelievers. They were well aware of how magnetic and captivating was the Holy Prophet's personality and his way of preaching and how impressive were the Revelations of the Qur'an. Therefore, they tried their best to avoid hearing it them- selves and to stop others also from hearing it and to suppress his invitation by false propaganda by spreading every kind of suspicion against him. For this object, on the one hand,
they were telling the people that Muhammad (peace and blessings of Allah be upon him) had gone astray and was now bent upon misleading others as well; on the other hand, they would raise on uproar whenever he tried to present the Qur'an before the people so that no one could know what it was for which he was being branded as a misled and misguided person.
Such were the conditions when the Holy Prophet (peace and blessings of Allah be upon him) suddenly stood up one day to make a speech in the sacred precincts of the Ka'bah, where a large number of the Quraish had gathered together. Allah at that time made him deliver this discourse, which we have now in the form of the Surah An-Najm with us. Such was the intensity of the impression that when the Holy Prophet (peace and blessings of Allah be upon him) started reciting it the opponents were so completely overwhelmed that they could not think of raising any disorder, and when at the conclusion he fell down in prostration, they too fell down in prostration along with him. Later they felt great remorse at the weakness they had involuntarily shown. The people also started taunting them to the effect that whereas they had been forbidding others to listen to the Qur'an, that day not only had they themselves listened to it, with complete absorption but had even fallen down in prostration
along with Muhammad (peace and blessings of Allah be upon him). At last, they had to invent a story in order to get rid of the people's taunt and ridicule. They said "After he had recited afara'ait-ul Lata wal Uzza wa Manat ath-thalitha-al ukhra, we heard from Muhammad the words: tilk al-gharaniqa- tal-'ula, wa anna shafa'at-u-hunna latarja : 'They are exalted goddesses: indeed, their intercession may be expected.' From this we understood that Muhammad had returned to our faith." As a matter of fact, only a mad person could think that in the context of this Surah the sentences they claimed to have heard could have any place and relevance.(For details, please see E. N.'s 96 to 301 of Surah Al Hajj).
<h2>Subject Matter and Topics</h2>
The theme of the discourse is to warn the disbelievers of Makkah about the error of the attitude that they had adopted towards the Qur'an and the Prophet Muhammad (peace and blessings of Allah be upon him).
The discourse starts in a way as if to say: "Muhammad is neither deluded nor gone astray, as you are telling others in your propaganda against him, nor has he fabricated this teaching of Islam and its message, as you seem to think he has. In fact, whatever he is presenting is nothing but Revelation which is sent down to him. The verities that be presents before you, are not the product of his own surmise and speculation but realities of which he himself is an eye witness. He has himself seen the Angel through whom this knowledge is conveyed to him. He has been directly made to observe the great Signs of his Lord: whatever he says is not what he has himself thought out but what he has seen with his own eyes. Therefore, your disputing and wrangling with him is just like the disputing and wrangling of a blind man with a man of sight over a thing which the blind man cannot see but he can see."
After this, three things have been presented in their successive order:
First, the listeners have been made to understand that: "The religion that you are following is based on mere conjecture and invented ideas. You have set up a few goddesses like Lat and Manat and Uzza as your deities, whereas they have no share whatever in divinity. You regard the angels as the daughters of Allah, whereas you regard a daughter as disgraceful for your own selves. You think that these deities of fours can influence Allah in your favor, whereas the fact is that all the angels together, who are stationed closest to Allah, cannot influence Him even in their own favor. None of such beliefs that you have adopted, is based on knowledge and reason, but are wishes and desires for the sake of which you have taken some whims as realities. This is a grave error. The right and true religion is that which is in conformity to the reality, and the reality is never subject to thee people's wishes and desires so that whatever they may regard as a reality and truth should become
the reality and truth. Speculation and conjecture cannot help to determine as to what is according to the truth and what is not; it is knowledge. When that knowledge is presented before you, you turn away from it, and brand the one who tells you the truth as misguided. The actual cause of your being involved in this error is that you are heedless of the Hereafter. Only this world is your goal. Therefore, you have neither any desire for the knowledge of reality, nor you bother to see 'whether the beliefs you hold are according to the truth or not.
Secondly, the people have been told that: Allah is the caster and Sovereign of the entire Universe. The righteous is he who follows His way, and the misguided he who has turned away from His way. The error of the misguided and the righteousness of the righteous are not hidden from Him. He knows whatever everyone is doing: He will requite the evil with evil and the good with good. The final judgment will not depend on what you consider yourself to be, and on tall claims you make of your purity and chastity but on whether you are pious or impious, righteous or unrighteous, in the sight of God. If you refrain from major sins, He in His mercy will overlook your minor errors.'' .
Thirdly, a few basic principles of the true Religion which had been presented hundreds of years before the revelation of the Qur'an in the Books of the Prophets Abraham and Moses have been reiterated so that the people did not remain involved in the misunderstanding that the Prophet Muhammad (peace and blessings of Allah be upon him) had brought some new and novel religion, but they should know that these are the fundamental truths which the former Prophets of Allah have always been presenting in their respective ages. Besides, the same Books have been quoted to confirm the historical facts that the destruction of the 'Ad and the Thamud and of the people of the Prophets Noah and Lot was not the result of accidental calamities, but Allah has destroyed them in consequence of the same wickedness and rebellion from which the disbelievers of Makkah were not inclined to refrain and desist in any case.
After presenting these themes and discourses the Surah has been concluded, thus: "The Hour of Judgment has approached near at hand, which no one can avert. Before the occurrence of that Hour you are being warned through Muhammad (peace and blessings of Allah be upon him) and the Quran in the like manner as the former people had been warned before. Now, is it this warning that you find novel and strange? Which you mock and ridicule? Which you turn away from and cause disorder so that no one else also is able to hear what it is ? Don't you feel like weeping at your folly and ignorance? Abandon this attitude and behavior, bow down to Allah and serve Him alone!"
This was that impressive conclusion hearing which even the most hardened deniers of the Truth were completely overwhelmed, and when after reciting these verses of Divine Word the Holy Messenger of Allah (peace and blessings of Allah be upon him) fell down in prostration, they too could not help falling down in prostration along with him.

 وَٱلنَّجْمِ إِذَا هَوَىٰ

مَا ضَلَّ صَاحِبُكُمْ وَمَا غَوَىٰ

وَمَا يَنطِقُ عَنِ ٱلْهَوَىٰٓ

إِنْ هُوَ إِلَّا وَحْىٌ يُوحَىٰ

عَلَّمَهُۥ شَدِيدُ ٱلْقُوَىٰ

ذُو مِرَّةٍ فَٱسْتَوَىٰ

وَهُوَ بِٱلْأُفُقِ ٱلْأَعْلَىٰ

ثُمَّ دَنَا فَتَدَلَّىٰ

فَكَانَ قَابَ قَوْسَيْنِ أَوْ أَدْنَىٰ

فَأَوْحَىٰٓ إِلَىٰ عَبْدِهِۦ مَآ أَوْحَىٰ

مَا كَذَبَ ٱلْفُؤَادُ مَا رَأَىٰٓ

أَفَتُمَـٰرُونَهُۥ عَلَىٰ مَا يَرَىٰ

وَلَقَدْ رَءَاهُ نَزْلَةً أُخْرَىٰ

عِندَ سِدْرَةِ ٱلْمُنتَهَىٰ

عِندَهَا جَنَّةُ ٱلْمَأْوَىٰٓ

إِذْ يَغْشَى ٱلسِّدْرَةَ مَا يَغْشَىٰ

مَا زَاغَ ٱلْبَصَرُ وَمَا طَغَىٰ

لقد راى من ايات ربه الكبرى

لَقَدْ رَأَىٰ مِنْ ءَايَـٰتِ رَبِّهِ ٱلْكُبْرَىٰٓ

أَفَرَءَيْتُمُ ٱللَّـٰتَ وَٱلْعُزَّىٰ

وَمَنَوٰةَ ٱلثَّالِثَةَ ٱلْأُخْرَىٰٓ

أَلَكُمُ ٱلذَّكَرُ وَلَهُ ٱلْأُنثَىٰ

تِلْكَ إِذًا قِسْمَةٌ ضِيزَىٰٓ

ان هي الا اسماء سميتموها انتم واباؤكم ما انزل الله بها من سلطان ان يتبعون الا الظن وما تهوى الانفس ولقد جاءهم من ربهم الهدى

إِنْ هِىَ إِلَّآ أَسْمَآءٌ سَمَّيْتُمُوهَآ أَنتُمْ وَءَابَآؤُكُم مَّآ أَنزَلَ ٱللَّهُ بِهَا مِن سُلْطَـٰنٍ ۚ إِن يَتَّبِعُونَ إِلَّا ٱلظَّنَّ وَمَا تَهْوَى ٱلْأَنفُسُ ۖ وَلَقَدْ جَآءَهُم مِّن رَّبِّهِمُ ٱلْهُدَىٰٓ

أَمْ لِلْإِنسَـٰنِ مَا تَمَنَّىٰ

فَلِلَّهِ ٱلْـَٔاخِرَةُ وَٱلْأُولَىٰ

وكم من ملك في السماوات لا تغني شفاعتهم شيئا الا من بعد ان ياذن الله لمن يشاء ويرضى

۞ وَكَم مِّن مَّلَكٍ فِى ٱلسَّمَـٰوَٰتِ لَا تُغْنِى شَفَـٰعَتُهُمْ شَيْـًٔا إِلَّا مِنۢ بَعْدِ أَن يَأْذَنَ ٱللَّهُ لِمَن يَشَآءُ وَيَرْضَىٰٓ

ان الذين لا يؤمنون بالاخرة ليسمون الملائكة تسمية الانثى

إِنَّ ٱلَّذِينَ لَا يُؤْمِنُونَ بِٱلْـَٔاخِرَةِ لَيُسَمُّونَ ٱلْمَلَـٰٓئِكَةَ تَسْمِيَةَ ٱلْأُنثَىٰ

وما لهم به من علم ان يتبعون الا الظن وان الظن لا يغني من الحق شيئا

وَمَا لَهُم بِهِۦ مِنْ عِلْمٍ ۖ إِن يَتَّبِعُونَ إِلَّا ٱلظَّنَّ ۖ وَإِنَّ ٱلظَّنَّ لَا يُغْنِى مِنَ ٱلْحَقِّ شَيْـًٔا

فاعرض عن من تولى عن ذكرنا ولم يرد الا الحياة الدنيا

فَأَعْرِضْ عَن مَّن تَوَلَّىٰ عَن ذِكْرِنَا وَلَمْ يُرِدْ إِلَّا ٱلْحَيَوٰةَ ٱلدُّنْيَا

ذلك مبلغهم من العلم ان ربك هو اعلم بمن ضل عن سبيله وهو اعلم بمن اهتدى

ذَٰلِكَ مَبْلَغُهُم مِّنَ ٱلْعِلْمِ ۚ إِنَّ رَبَّكَ هُوَ أَعْلَمُ بِمَن ضَلَّ عَن سَبِيلِهِۦ وَهُوَ أَعْلَمُ بِمَنِ ٱهْتَدَىٰ

ولله ما في السماوات وما في الارض ليجزي الذين اساءوا بما عملوا ويجزي الذين احسنوا بالحسنى

وَلِلَّهِ مَا فِى ٱلسَّمَـٰوَٰتِ وَمَا فِى ٱلْأَرْضِ لِيَجْزِىَ ٱلَّذِينَ أَسَـٰٓـُٔوا۟ بِمَا عَمِلُوا۟ وَيَجْزِىَ ٱلَّذِينَ أَحْسَنُوا۟ بِٱلْحُسْنَى

الذين يجتنبون كبائر الاثم والفواحش الا اللمم ان ربك واسع المغفرة هو اعلم بكم اذ انشاكم من الارض واذ انتم اجنة في بطون امهاتكم فلا تزكوا انفسكم هو اعلم بمن اتقى

ٱلَّذِينَ يَجْتَنِبُونَ كَبَـٰٓئِرَ ٱلْإِثْمِ وَٱلْفَوَٰحِشَ إِلَّا ٱللَّمَمَ ۚ إِنَّ رَبَّكَ وَٰسِعُ ٱلْمَغْفِرَةِ ۚ هُوَ أَعْلَمُ بِكُمْ إِذْ أَنشَأَكُم مِّنَ ٱلْأَرْضِ وَإِذْ أَنتُمْ أَجِنَّةٌ فِى بُطُونِ أُمَّهَـٰتِكُمْ ۖ فَلَا تُزَكُّوٓا۟ أَنفُسَكُمْ ۖ هُوَ أَعْلَمُ بِمَنِ ٱتَّقَىٰٓ

أَفَرَءَيْتَ ٱلَّذِى تَوَلَّىٰ

وَأَعْطَىٰ قَلِيلًا وَأَكْدَىٰٓ

اعنده علم الغيب فهو يرى

أَعِندَهُۥ عِلْمُ ٱلْغَيْبِ فَهُوَ يَرَىٰٓ

ام لم ينبا بما في صحف موسى

أَمْ لَمْ يُنَبَّأْ بِمَا فِى صُحُفِ مُوسَىٰ

وَإِبْرَٰهِيمَ ٱلَّذِى وَفَّىٰٓ

أَلَّا تَزِرُ وَازِرَةٌ وِزْرَ أُخْرَىٰ

وان ليس للانسان الا ما سعى

وَأَن لَّيْسَ لِلْإِنسَـٰنِ إِلَّا مَا سَعَىٰ

وَأَنَّ سَعْيَهُۥ سَوْفَ يُرَىٰ

ثم يجزاه الجزاء الاوفى

ثُمَّ يُجْزَىٰهُ ٱلْجَزَآءَ ٱلْأَوْفَىٰ

وَأَنَّ إِلَىٰ رَبِّكَ ٱلْمُنتَهَىٰ

وَأَنَّهُۥ هُوَ أَضْحَكَ وَأَبْكَىٰ

وَأَنَّهُۥ هُوَ أَمَاتَ وَأَحْيَا

وانه خلق الزوجين الذكر والانثى

وَأَنَّهُۥ خَلَقَ ٱلزَّوْجَيْنِ ٱلذَّكَرَ وَٱلْأُنثَىٰ

مِن نُّطْفَةٍ إِذَا تُمْنَىٰ

وان عليه النشاة الاخرى

وَأَنَّ عَلَيْهِ ٱلنَّشْأَةَ ٱلْأُخْرَىٰ

وَأَنَّهُۥ هُوَ أَغْنَىٰ وَأَقْنَىٰ

وَأَنَّهُۥ هُوَ رَبُّ ٱلشِّعْرَىٰ

وَأَنَّهُۥٓ أَهْلَكَ عَادًا ٱلْأُولَىٰ

وَثَمُودَا۟ فَمَآ أَبْقَىٰ

وقوم نوح من قبل انهم كانوا هم اظلم واطغى

وَقَوْمَ نُوحٍ مِّن قَبْلُ ۖ إِنَّهُمْ كَانُوا۟ هُمْ أَظْلَمَ وَأَطْغَىٰ

وَٱلْمُؤْتَفِكَةَ أَهْوَىٰ

فَغَشَّىٰهَا مَا غَشَّىٰ

فَبِأَىِّ ءَالَآءِ رَبِّكَ تَتَمَارَىٰ

هذا نذير من النذر الاولى

هَـٰذَا نَذِيرٌ مِّنَ ٱلنُّذُرِ ٱلْأُولَىٰٓ

أَزِفَتِ ٱلْـَٔازِفَةُ

ليس لها من دون الله كاشفة

لَيْسَ لَهَا مِن دُونِ ٱللَّهِ كَاشِفَةٌ

افمن هذا الحديث تعجبون

أَفَمِنْ هَـٰذَا ٱلْحَدِيثِ تَعْجَبُونَ

وَتَضْحَكُونَ وَلَا تَبْكُونَ

وَأَنتُمْ سَـٰمِدُونَ

فَٱسْجُدُوا۟ لِلَّهِ وَٱعْبُدُوا۟ ۩

وَالنَّجْمِ إِذَا هَوَى

مَا ضَلَّ صَاحِبُكُمْ وَمَا غَوَى

Er landsman har inte gått vilse och han är alls inte besatt.

وَمَا يَنطِقُ عَنِ الْهَوَى

إِنْ هُوَ إِلَّا وَحْيٌ يُوحَى

عَلَّمَهُ شَدِيدُ الْقُوَى

som en av de allra mäktigaste lär honom,

ذُو مِرَّةٍ فَاسْتَوَى

[en ängel] stark och vis. Och han framträdde i sin verkliga skepnad

وَهُوَ بِالْأُفُقِ الْأَعْلَى

ثُمَّ دَنَا فَتَدَلَّى

därefter närmade han sig till dess han stod [svävande i luften]

فَكَانَ قَابَ قَوْسَيْنِ أَوْ أَدْنَى

på två båglängders avstånd eller ännu närmare.

فَأَوْحَى إِلَى عَبْدِهِ مَا أَوْحَى

Så uppenbarade [Gud] det han ville uppenbara för Sin tjänare.

مَا كَذَبَ الْفُؤَادُ مَا رَأَى

Hjärtat tog inte miste på vad han såg;

أَفَتُمَارُونَهُ عَلَى مَا يَرَى

ifrågasätter ni att han såg detta som han såg?

وَلَقَدْ رَآهُ نَزْلَةً أُخْرَى

عِندَ سِدْرَةِ الْمُنْتَهَى

vid lotusträdet [nära] den yttersta gränsen,

عِندَهَا جَنَّةُ الْمَأْوَى

إِذْ يَغْشَى السِّدْرَةَ مَا يَغْشَى

och lotusträdet badade [i ett bländande ljus].

مَا زَاغَ الْبَصَرُ وَمَا طَغَى

Han tog inte sina ögon [från synen] och inte heller försökte han se mer än vad han såg;

لَقَدْ رَأَى مِنْ آيَاتِ رَبِّهِ الْكُبْرَى

han fick ju se några av sin Herres största tecken.

أَفَرَأَيْتُمُ اللَّاتَ وَالْعُزَّى

HAR ni ägnat en tanke åt Al-Lat och Al-Uzza

وَمَنَاةَ الثَّالِثَةَ الْأُخْرَى

أَلَكُمُ الذَّكَرُ وَلَهُ الْأُنثَى

Förbehåller ni er alltså manlig, och tillskriver Honom kvinnlig avkomma?

تِلْكَ إِذًا قِسْمَةٌ ضِيزَى

Det är sannerligen en ojämn fördelning!

إِنْ هِيَ إِلَّا أَسْمَاء سَمَّيْتُمُوهَا أَنتُمْ وَآبَاؤُكُم مَّا أَنزَلَ اللَّهُ بِهَا مِن سُلْطَانٍ إِن يَتَّبِعُونَ إِلَّا الظَّنَّ وَمَا تَهْوَى الْأَنفُسُ وَلَقَدْ جَاءهُم مِّن رَّبِّهِمُ الْهُدَى

Nej, dessa [gudinnor] är ingenting annat än namn som ni och era förfäder har uppfunnit; Gud har aldrig gett tillstånd till detta. - De följer enbart lösa antaganden och vad som faller dem in. Men ändå har vägledningen från deras Herre nått dem.

أَمْ لِلْإِنسَانِ مَا تَمَنَّى

Eller skall människan få allt vad hon önskar

فَلِلَّهِ الْآخِرَةُ وَالْأُولَى

Nej, [de som anropar krafter som de tror har del i Guds makt, skall veta att] allt i det kommande livet och i denna värld tillhör Gud.

وَكَم مِّن مَّلَكٍ فِي السَّمَاوَاتِ لَا تُغْنِي شَفَاعَتُهُمْ شَيْئًا إِلَّا مِن بَعْدِ أَن يَأْذَنَ اللَّهُ لِمَن يَشَاء وَيَرْضَى

Hur talrika änglarna i himlen än är, är deras förböner till ingen nytta, om inte Gud har gett Sitt tillstånd; och Han ger det till förmån för den Han vill och som funnit nåd inför Honom.

إِنَّ الَّذِينَ لَا يُؤْمِنُونَ بِالْآخِرَةِ لَيُسَمُّونَ الْمَلَائِكَةَ تَسْمِيَةَ الْأُنثَى

De som betraktar änglarna som kvinnliga väsen tror [i själva verket] inte på livet efter detta.

وَمَا لَهُم بِهِ مِنْ عِلْمٍ إِن يَتَّبِعُونَ إِلَّا الظَّنَّ وَإِنَّ الظَّنَّ لَا يُغْنِي مِنَ الْحَقِّ شَيْئًا

Om det har de ingen kunskap; de följer bara lösa antaganden, och lösa antaganden kan inte ersätta sanningen.

فَأَعْرِضْ عَن مَّن تَوَلَّى عَن ذِكْرِنَا وَلَمْ يُرِدْ إِلَّا الْحَيَاةَ الدُّنْيَا

Vänd dig därför ifrån dem som försummar att åkalla Oss och vars hela intresse är riktat mot det jordiska livet [och dess fröjder];

ذَلِكَ مَبْلَغُهُم مِّنَ الْعِلْمِ إِنَّ رَبَّكَ هُوَ أَعْلَمُ بِمَن ضَلَّ عَن سَبِيلِهِ وَهُوَ أَعْلَمُ بِمَنِ اهْتَدَى

där ligger summan av deras kunskap. Din Herre vet bäst vem som överger Hans väg och Han vet bäst vem som låter sig vägledas.

وَلِلَّهِ مَا فِي السَّمَاوَاتِ وَمَا فِي الْأَرْضِ لِيَجْزِيَ الَّذِينَ أَسَاؤُوا بِمَا عَمِلُوا وَيَجْزِيَ الَّذِينَ أَحْسَنُوا بِالْحُسْنَى

Allt det som himlarna rymmer och allt det som jorden bär tillhör Gud; Han kommer att straffa dem som gör ont med [det som svarar mot] deras handlingar och belöna dem som gör gott med det högsta goda.

الَّذِينَ يَجْتَنِبُونَ كَبَائِرَ الْإِثْمِ وَالْفَوَاحِشَ إِلَّا اللَّمَمَ إِنَّ رَبَّكَ وَاسِعُ الْمَغْفِرَةِ هُوَ أَعْلَمُ بِكُمْ إِذْ أَنشَأَكُم مِّنَ الْأَرْضِ وَإِذْ أَنتُمْ أَجِنَّةٌ فِي بُطُونِ أُمَّهَاتِكُمْ فَلَا تُزَكُّوا أَنفُسَكُمْ هُوَ أَعْلَمُ بِمَنِ اتَّقَى

De som avhåller sig från de grövsta synderna och från skamliga handlingar [skall se] - även om de begår mindre felsteg - [att] det inte finns någon gräns för din Herres förlåtelse.	Han har full kännedom om er, från det att Han [först] skapade er av jord och från det att ni tog form i moderlivet. Påstå därför inte att ni är rena från synd! Han vet bäst vem som fruktar Honom.

أَفَرَأَيْتَ الَّذِي تَوَلَّى

VAD ANSER du om den som vänder sig ifrån [tron för att ge sig hän åt de jordiska fröjderna]

وَأَعْطَى قَلِيلًا وَأَكْدَى 

och som ger det minsta [möjliga av det han äger åt andra] och knotar till och med över detta

أَعِندَهُ عِلْمُ الْغَيْبِ فَهُوَ يَرَى

Har han kunskap om den verklighet som är dold för människorna, så att han kan se [in i framtiden]?

أَمْ لَمْ يُنَبَّأْ بِمَا فِي صُحُفِ مُوسَى

Eller har han inte fått veta något om Moses uppenbarelser

وَإِبْرَاهِيمَ الَّذِي وَفَّى

eller hört om Abraham, som troget fullgjorde [allt vad Gud befallde honom]?

أَلَّا تَزِرُ وَازِرَةٌ وِزْرَ أُخْرَى 

[Eller hört] att det på ingen bärare av bördor skall läggas en annans börda

وَأَن لَّيْسَ لِلْإِنسَانِ إِلَّا مَا سَعَى

eller att ingenting skall tillerkännas människan utom det som hon har eftersträvat;

وَأَنَّ سَعْيَهُ سَوْفَ يُرَى

och att hon [en Dag] skall få se sina strävanden [i deras rätta ljus]

ثُمَّ يُجْزَاهُ الْجَزَاء الْأَوْفَى

وَأَنَّ إِلَى رَبِّكَ الْمُنتَهَى 

och att slutpunkten [för allt] är [återkomsten] till din Herre;

وَأَنَّهُ هُوَ أَضْحَكَ وَأَبْكَى

och att det är Han som ger er orsak att skratta och Han som ger er orsak att gråta;

وَأَنَّهُ هُوَ أَمَاتَ وَأَحْيَا

och att det är Han som skänker död och Han som skänker liv;

وَأَنَّهُ خَلَقَ الزَّوْجَيْنِ الذَّكَرَ وَالْأُنثَى

och att Han har skapat de två könen, mankön och kvinnokön,

مِن نُّطْفَةٍ إِذَا تُمْنَى

وَأَنَّ عَلَيْهِ النَّشْأَةَ الْأُخْرَى

och att Han skall låta det nya livet träda fram;

وَأَنَّهُ هُوَ أَغْنَى وَأَقْنَى

och att det är Han som gör [människan] rik och [Han som] förmår [henne] att nöja sig med det hon har;

وَأَنَّهُ هُوَ رَبُّ الشِّعْرَى

och att det är Han som är Hundstjärnans Herre;

وَأَنَّهُ أَهْلَكَ عَادًا الْأُولَى

وَثَمُودَ فَمَا أَبْقَى

liksom stammen Thamud - [de förintades] till sista man -

وَقَوْمَ نُوحٍ مِّن قَبْلُ إِنَّهُمْ كَانُوا هُمْ أَظْلَمَ وَأَطْغَى

och före dem Noas folk - de var de syndigaste och mest hårdnackade [av alla] -

وَالْمُؤْتَفِكَةَ أَهْوَى

och de [städer] som Han kastade över ända

فَغَشَّاهَا مَا غَشَّى

och täckte dem med det som täckte [dem].

فَبِأَيِّ آلَاء رَبِّكَ تَتَمَارَى

Vilken av din Herres välgärningar vill du [människa] sätta i fråga?

هَذَا نَذِيرٌ مِّنَ النُّذُرِ الْأُولَى

DENNE [Profet] är en varnare liksom de som varnade i gångna tider.

[Stunden] som närmar sig kommer allt närmare,

لَيْسَ لَهَا مِن دُونِ اللَّهِ كَاشِفَةٌ

[men] ingen annan än Gud kan dra undan [slöjan] som döljer den.

أَفَمِنْ هَذَا الْحَدِيثِ تَعْجَبُونَ

Skrattar ni [belåtet] i stället för att gråta,

فَاسْجُدُوا لِلَّهِ وَاعْبُدُوا*

FEMTIOTREDJE SURAN
AN-NADJM (STJÄRNAN)
Mekka-perioden
ENLIGT den allmänna uppfattningen är detta en förhållandevis tidig,
mekkansk sura, uppenbarad kort efter sura 112. Några partier hör dock
otvivelaktigt till en senare period – så är framför allt fallet med verserna
13–18, som berör Profetens i mystik höljda upplevelse av en himmelsfärd
(miradj) omkring ett år före hans utvandring till Medina (se Bihang
IV).
Titeln – vartill en förklaring ges i not 1 nedan – har hämtats från den
fras som inleder den första versen, ”Vid den sjunkande stjärnan!” (wan-nadjm).

An-Najm

En möjlig alternativ tolkning, som kommentarens författare ger företräde
framför översättningen ovan, är: ”Vid den steg för steg uppenbarade [Koranen]!”
Fastän kommentatorerna som regel föredrar formuleringen ovan, medger de
flesta av dem att ordet nadjm – av verbet nadjama, ”framträda”, ”ta sin början”,
”fortgå” – också betecknar att något framträder i etapper. Det har därför alltsedan äldsta tid använts som beteckning på de steg för steg uppenbarade avsnitten (nudjum) av Koranen och även på uppenbarelsefenomenet som sådant.
Tabari åberopar en utsaga av Abd Allah ibn Abbas, där denne tolkar versen
ovan på detta sätt, och Raghib, Zamakhshari, Razi, Baydawi, Ibn Kathir och
andra källor anser att denna variant kan försvaras i ljuset av de följande versernas
innehåll. Bl.a. Raghib och Ibn Kathir hänvisar också till ett liknande uttryck i
56:75, som klart anses syfta på uppenbarelsen av Koranen.

Jfr 81:23 och den därtill fogade noten 8. Enligt Koranen och de vittnesbörd
som styrkta ”traditioner” tillhandahåller, fick Profeten bara två gånger under sitt
liv en vision av denna ängel, ”i hans verkliga skepnad” (vilket enligt Zamakhshari är innebörden i detta sammanhang av ordet istawa): en gång efter den paus
i serien av uppenbarelser som kallas fatrat al-wahy (se den inledande kommentaren till sura 74), och en annan gång i samband med de upplevelser som sammanfattas under beteckningen ”himmelsfärden” och som de följande verserna
13–18 anspelar på (se Bihang IV).

Denna grafiska ”beskrivning” av ängelns närmande med användande av ett
gammalt arabiskt uttryckssätt (”på två båglängders avstånd”) framhäver visionens tydlighet och ängelns påtagliga närhet.


Nämligen innehållet i uppenbarelsen men också den exceptionella form vari
den ägde rum (synen av ängeln i dennes ”verkliga skepnad”). Ur frasen kan också utläsas undermeningen att Gud inte till fullo avslöjar tillvarons djupaste gåtor
– liv och död, syftet bakom skapelsen av universum eller dettas verkliga natur –
ens för Sina utvalda, profeterna.

Eftersom Profeten Muhammad hade fullt klart för sig att hans upplevelse låg
på det andliga planet, uppstod ingen konflikt mellan hans intellekt och hans intuitiva förnimmelse (”hjärtats syn”) av något som människan normalt inte kan
uppfatta.


Koranen gör sålunda här klart att Profetens vision av ängeln inte var en synvilla utan en sann erfarenhet av andligt slag, men just av detta skäl kunde den
förmedlas till andra enbart med hjälp av symbol- och bildspråk; skeptikerna är
då genast beredda att avfärda det upplevda som inbillning och ”ifrågasätter” därmed vad han såg.

Dvs. han såg ängeln ”i dennes verkliga skepnad”. — Jfr not 4 ovan (ö.a.).

وَٱلنَّجۡمِwal-najmiإِذَاidhāهَوَىٰhawā١

wal-najmi
idhā
hawā
١